Family meltdown men.. framsteg?

Ett mönster som inträffat förut. Det börjar med ett tjafs mellan två familjemedlemmar, den här gången den ena typisk/atypisk tonåring och den andra en förälder som bitit ihop och bitit ihop men till slut inte klarar det längre och får ett mindre psykbryt över disk och skräp och börjar städa på ett argt, frustrerat och ja, ska erkännas, kanske lite omoget sätt. Sen spiller det över på den andra föräldern som kommer hem och i sin tur får ett psykbryt på den andra tonåringen pga andra tonårsrelaterade anledningar, vilket leder till gräl, ungefär vid läggdags för samtliga. Och så bryter den första tonåringen ihop i sitt rum och får en panikångestattack och den andra mer imploderar, för att försöka beskriva motsatsen till utåt synlig och väldig påtaglig panikångest.

Som sagt, detta händer då och då. Men det var skillnad den här gången.

Mitt (ja, det var jag tappade humöret först) utbrott var inte riktigt lika känslofyllt som det har varit i tidigare, liknande situationer. Jag var mer argt sur, än riktigt arg.

Maken som kom hem och startade en diskusssion (som blev ett gräl) med sonen befann sig inte heller på samma höga nivå av ilska och frustration som annars i liknande situationer. Det ledde till att grälet också blev ett samtal mer än bara ett gräl.

Två föräldrar som inte längre är rädda för panikångest längre utan numera klarar av att se det för vad det är, en kraftig känslourladdning som kommer att gå över, klarar bättre att möta sitt barns behov i stunden. Den ena sätter sig där, den andra möter upp det påtagligt skärrade syskonet som häftigt dementerar ”Hon är är sinnessjuk! Jag bryr mig inte!”.

Dottern (ja givetvis var det hon) kommer ur panikläget efter bara en kvart eller tjugo minuter och vill bli lämnad ifred av föräldern som är med henne i hennes rum. Hon får som hon vill med försäkran att vi sätter oss i vardagsrummet, utanför hennes rum, så att hon vet det. Maken erbjuder sonen att se en favoritfilm med honom trots den sena timmen. ”Vi kommer ändå inte kunna somna än”. Jag sätter mig i en fåtölj, väl synlig från dotterns rum.

Gråten tilltar igen, sen minskar den i styrka, sen tilltar den och till sist ebbar den ut. Min uppmärksamhet påkallas.

Hon är gråtig och svullen i ansiktet. Hon har självskadat på ena armen (det är omplåstrat så troligtvis redan efter mitt arga städande). Hon är ledsen och uppgiven och utan hopp. Det visar sig att det som tippade henne över kanten var uttalandet som hennes bror gjort under grälet med sin pappa (hur nu det ledde dit, det vet jag inte) om att allt var bättre när hans syster bodde i jourhemmet i fyra månader, det var skönt när det var tyst och lugnt hemma.

Hennes hjärta krossas, igen. Hon saknar sin bror så innerligt. Han avvisar henne fortfarande, drygt två månader efter att hon flyttat hem igen. Men hon lyssnar på sin mamma som försäkrar att allt kommer att ordna sig, han är rädd, orolig och har nog nästan lika starka känslor som hon, bygger en barriär i syfte att försvara sig och skulle inte bete sig som han gör om han verkligen inte brydde sig. När hon ifrågasätter vad hon bidrar med i familjen (”Allt är mitt fel, jag är orsaken till allt bråk jämt!”) tystnar hon och lyssnar återigen på svaret hon får. Jag får till och med lägga min hand på hennes ben när vi pratar, och stryka henne över håret. Hon låter mig trösta henne. Hon visar ett uns av tillit.

Sen vill hon göra något. Så vi sätter oss i köket och spelar hennes gamla Hello Kitty memoryspel, vår aktivitet vi har tillsammans, som är en av de få vägar/kanaler vi har mellan oss i de här skedena av våra liv. Klockan passerar midnatt.

Dottern går och lägger sig. Sonen myser i soffan bredvid sin pappa, som tvärsomnat. Äntligen kan jag också koppla av, gå och lägga mig och somna.

Det var kaos. Men det var kaos med lägre intensitet. Föräldrarna kände sig lugnare. Och det gick över fortare. Och vi kunde hjälpa varandra, ta oss igenom det tillsammans.

Så ja, faktiskt visade det på framsteg också. Äntligen framsteg.

Publicerad av Livea och livet

Hösten 2012 blev jag sjukskriven med diagnosen utmattningssyndrom. Den här bloggen startade jag då, den blev en del av min läkning och en dokumentation av det jag gick igenom. Psykisk ohälsa var det huvudsakliga temat de första åren. Psykisk ohälsa har de senaste åren återigen blivit temat. Kanske hänger den ena ihop med den andra. Antagligen är det så. Nu för tiden är det min dotters psykiska ohälsa jag skriver om mest. Om mitt äktenskap, vår familj och våra relationer. Om mig själv. Om orsaker, samband och konsekvenser till att vi är där vi är och har det som vi har det. Om självkänsla, otrygga anknytningsmönster, misstänkta neuropsykiatriska funktionsvariationer, familjebehandling och vägen framåt.

Lämna en kommentar