En vet att en är lärare när..

10 Nov

..en har brottats med en pedagogisk utmaning ett tag, utmaningen ställs på sin spets och hjärnan går in i hyperspace. Då, när en går och lägger sig som vanligt en kväll men vaknar redan  kl 4 nästa morgon med en lektionsidé som inte går att somna ifrån. Då är det bara att starta datorn och börja jobba. I det här fallet planera en kooperativ mattelektion som gick ut på att eleverna i grupp skulle lösa ett antal uppgifter (subtrahera från 100, både vanliga räkneuppgifter och problemlösning) på olika sätt.

I grupperna skulle en person vara uppläsare/sekreterare, en skulle räkna med hjälp av uppställning, en skulle räkna med hjälp av pengar, en skulle använda en hundraruta och en skulle räkna med hjälp av tiobasmaterial. Om någon körde fast skulle gruppen hjälpa den gruppmedlemmen och alla skulle komma överens om samma lösning till slut. 

Dessutom, eftersom vi skulle prova detta arbetssätt för första gången, förberedde jag även en modellering av grupparbetet, så att alla skulle vara så införstådda som det bara gick med vad de skulle göra. Och så skulle barnen delas in i grupper förstås, och en arbetsgångsinstruktion skrivas. Och en utvärdering. Sist men inte minst: dela allt med mina parallellkollegor på Google Drive.

Ja, händer detta, då tar det två timmar och så är natten slut. Men då kan en med gott samvete lämna jobbet på ganska tidiga eftermiddagen med gott samvete, när arbetsdagen helt spontant började så tidigt på morgonen. Nöjd med väl förättat värv också, dessutom.

I helgen ska min hjärna få vila. Arbete och vila, i ljuv förening.

Annonser

Novemberless?

9 Nov

Mitt jobb känns väldigt tungt just nu. Jag försöker ta det dag för dag, till och med timme för timme, men det känns glädjelöst mest hela tiden.

Det får mig att tänka på gruppdynamik. På hur jag som ledare i klassrummet leder inte bara med det jag gör utan även hur jag mår. Mitt humör speglar sig i mina elever. 

En skolpsykolog berättade en gång om ett sätt att se på barnen i en klass. Först är det kärnbarnen. De som finner sig i det mesta, accepterar ledaren utan större revolt först, klarar sig bra själva, anpassar sig lätt, osv. De barn som bara fungerar, helt enkelt.

Sen har vi utanförbarnen. ”Satelliterna”. De är inte alltid i klassrummet. De är lite ”tvärt om”, testar ledaren till max och har höga krav på att det ska finnas en fungerande relation innan de överväger att acceptera en som just ledare. De har svårigheter och utmaningar av olika slag. De är känsliga för förändringar och mår bäst av förberedelse och rutin. 

Har jag en dålig dag är det satellitbarnen som märker det först. Det skapar ett olika stort mått av oro hos dem och det är då mellanbarnen poppar. Som popcorn. Den där gruppen barn som under rätt förutsättningar kan misstas för vilka kärnbarn som helst men som som en sådan dag påverkas negativt av den ökade oron hos satellitbarnen och själva kan börja sväva runt som satelliter. Eller poppa, som popcorn. Gruppen satellitbarn i klassrummet ökar tillfälligt i storlek med flera stycken.

Resultatet? Ökad oro. Fler och större konflikter. Fokus går från undervisning och lärande till konflikter, bus, stök och testande av gränser, både högt och lågt. Som om det aldrig gjorts förut.

Vad jag önskar att jag hade en av- och påknapp! En lärarknapp som gav mig ork och energi och en outröttliga förmåga att ta mig an dagens alla utmaningar med gott humör och en positiv inställning, and then some. 

Jag har ingen sån knapp. Det blir som det blir. Och det som blir är en negativ spiral, svår att bryta.

Det är här eventuella kollegor kan göra en skillnad. Det är hos dem man ska kunna bolla, få nya perspektiv och ny energi. Men ett sånt sammanhang jobbar jag tyvärr inte i längre. Inte som förr. Då fanns det där kollegiala fångstnätet där. På skolan jag är nu gör det inte rktigt det. Och det är som nu, i tuffa tider, det blir påtagligt hur mycket jag vill ingå i den där trygga gruppen kollegor och hur mycket jag saknar det.

Eller så är det helt enkelt så att jag är det som rubriken anger. Novemberless.

Det blir säkert bättre snart.

Överfull bägare

26 Okt

Elever kan inte ha en fröken som gråter på lektionen. Därför åkte jag hem från jobbet igår.

Det är så intensivt, mitt jobb. Så här dags på terminen, efter utvecklingssamtalsperioden är man extra trött. Dessutom, med en sjuk kollega att täcka upp för, extra föräldrasamtal, APT, klasskonferens och en utmanande elev som utmanar ännu mer än hen brukar så blev min bägare överfull. Det är slitsamt med flera timmars extra undervisningstid på en vecka och därtill extra möten. Det tar på krafterna att ha samtal, överensskommelser och anpassningar för nämnda utmande elev för att försöka få  hen att inte sitta och ropa från sin plats eller stöka runt och starta verbala och fysiska konflikter med klasskompisar under lektionerna. Hen glider runt som ett spöke i klassrummet helt fylld av hämdbegär (eftersom det aldrig någonsin är hen som startar bråken, enligt hen själv) och så fort jag vänder ryggen till har en väska rotats i eller kastats ut på gården eller så har någon blivit hårt dragen i håret. Jag kan omöjligt ha hundraprocentig koll på det här barnet samtidigt som jag försöker undervisa övriga klassen, ett knappt trettiotal elever. Så här har vi haft det VARJE DAG i två veckor.

Till slut ORKAR jag inte mer!

När jag inte orkar mer, då bränner tårarna bakom ögonlocken över tid, stubinen är kort och jag lyckas inte behålla mitt professionella förhållningssätt i alla lägen. Och då är det dags att gå hem. Att ta en paus. Och då gråter jag lite till, för alla snälla kollegor som skickar mig uppmuntrande och stöttande meddelanden på sms och messenger.

Så, nu är jag hemma. Min rektor frågade mig om jag ville ha stresshanteringshjälp innan jag gick hem igår. Jag tackade nej. Jag har alla verktyg, jag vet hur jag ska göra. Jag lyssnar på stressignalerna som eskalerat den senaste veckan. Jag har lärt mig att jag måste det. Nu blev det bara för mycket helt enkelt. Man kan aldrig stresshantera bort att man bara är människa.

Jag behöver bara en paus. Jag behöver få komma i kapp mig själv och mitt arbete. 

Igår togs äntligen en vikarie in för min sjuka kollega. Skolintendenten bad mig att dela med mig av min planering för torsdag och fredag. Efter stresshugget i magen var det enda jag kunde tänka: VILKEN PLANERING?? Det säger ännu lite till om statusen på sakerna igår. Har man kraftigt reducerad planeringstid i en månad så är det slut där man hamnar. 

Jag är hemma resten av veckan och pausar. Återhämtar. Och under tiden hoppas jag verkligen att skolledningen äntligen fattar hur vi går på knäna i min enhet (jag är inte ensam) och ser över skolans personalfördelning, som är minst sagt sned.

Byta skola?

13 Okt

När vi flyttade hit för drygt två år sen blev våra barn blev tvungna att lämna allt, sina skolor och kompisar, sitt hem och sin stad. Vi valde en skola till dem här som låg lite längre bort, för att de inte skulle behöva byta skola igen sen till högstadiet. Vi ville inte planera in fler uppbrott.

Men saker blir ju som bekant inte som man tänker sig. Ganska ofta faktiskt. 

Sonen började sjuan nu i augusti. Och situationen där han går är så katastrofal att vi nu måste överväga ett skolbyte till. Han är inte helt nöjd med den tanken, kan man milt uttrycka det. Men vad ska vi göra? Lärare efter lärare säger upp sig, slutar och går på dagen. Klassen är orolig och stökig. Tre inbokade utvecklingssamtal har vi haft, alla har blivit inställda, nu senast för att hans mentor är en av dem som sagt upp sig. Terminen startade utan svensklärare. Nu har de ingen ma/no-lärare förrän om en månad. Det går ju inte! Och det största problemet är skolledningen som inte vår föräldraoro på allvar. De förklarar bort och förminskar problemen. Och lyckas inte anställa folk, vare sig behöriga lärare eller vikarier. Som sagt, katastrof.

Så, nu har jag varit i kontakt med två andra skolor i vårt närområde. Den ena har redan sagt att de kan ta emot vår son och nästa vecka ska vi åka dit och titta och träffa rektorn. Sonen har tinat upp lite sista dygnet, det finns en medieprofil på skolan som lockar honom. Så vi får se hur det blir. Själv tycker jag att hela situationen känns mest jobbig. Jag gillar inte separationer och stora förändringar om jag inte valt dem själv och de känns allt igenom positiva.

Nuvarande skolan har krisföräldramöte om några dagar. Vi tänker nog inte gå dit. Det känns som om det tåget har gått. Och jag tycker det är så jobbigt med såna möten, där stämningen blir hätskt. För det ska man veta, att jag och maken är upprörda över situationen på ett sansat sätt, flera andra föräldrar är på gränsen till rabiata. Det kan bli messy, så att säga. Som förra mötet, för tre veckor sen. Nej, det väljer jag bort om jag kan.

Framtiden får visa hur det blir. Under tiden får jag andas och härda ut. Det brukar bli bra i slutändan.

Äktenskapskriser och personlighetskonflikter

27 Aug

Det frestar på att leva tillsammans. Mer eller mindre, för alla som lever i en relation. Den som säger något annat ljuger, eller så lever den personen inte tillsammans med sin partner utan kanske mer ett parallellt liv, under samma tak. Och det är inte det jag definierar som relation, i det här sammanhanget. 

Vi har varit ihop i många år, min man och jag. I vinter blir det nitton år, för att vara mer exakt. Bara den där siffran, 19, har varit en del av vår senaste kris. Hallå livet, hur fort går det egentligen?! Och vad ska vi ta för beslut inför kommande nitton år?

För oss två har nitton år inneburit ett gäng kriser också. Ibland rena relationskriser men ibland också personliga kriser, som spillt över på relationen och blivit till en relationskris trots att det inte alls var oss som par det handlade om från början. 

Vi är lite såna, min make och jag. Vi uppfylls av känslor åt alla möjliga håll och är man sådan som person lever man ganska mycket sitt liv som i en berg-och-dalbana redan som det är. Lägg där till en partner som fungerar likadant. Det kan bli ganska mycket av en Rocky Road, så att säga.

Dessutom, trots att vi på ett sätt är lika som personer, är vi på de flesta andra väldigt olika. En bok vi haft mycket roligt med är Omgiven av idioter av Thomas Erikson. Den har gett oss djupa självinsikter och möjligheter att skratta ibland åt situationer oss emellan som tidigare bara skapade frustration. Åtminstone i efterhand, när känslostormen lagt sig. 

Den som läst den här boken förstår vad jag menar när jag berättar att min man är en väldigt röd person, och att jag är huvudsakligen grön, med blåa stänk. Hans mål med verksamheten är alltid just det; sjäva målet. FORT och NU, helst IGÅR. Han är en drivande persom som gärna ger sig in i nya projekt som att renovera kök, starta föreningar eller bestämma sig för köpa en båt för ett par hundra tusen trots att han i princip aldrig har framfört ett fordon på vatten tidigare eller ens har någon erfarenhet av båtliv. Han funderar inte, han ger sig bara in i saker, utan att överväga hur det påverkar hans omgivning eftersom det ofta är lite av en icke-fråga för röda personer, det här med hur ens agerande påverkar andra. Sociala relationer är inte ett prioriterat område kan man säga.

Om min man är gasen, så är jag bromsen. Jag är den som stabiliserar och utövar damage control. I hans värld är jag ibland en käpp i hjulet, men där är vi alltså av skilda uppfattningar. För mig är det viktigt att alla mår bra, att allt är lugnt och att ingen fara finns på taket. Risker är inte min grej. Snabba beslut är verkligen inte min grej, om än undantagsvis. För mig är vägen viktigare än målet. Jag ser vägen som en process, och alla steg, alla detaljer i processer är viktiga. En sak i taget, liksom. Och allra viktigast i alla processer är ställtiden, den tid då en funderar och överväger, på allt och inget. Den tid då röda personer bli galna för DET HÄNDER JU INGENTING HÄR.

Det skulle kunna illustreras så här. Min man man älskar att ta stora beslut och genast börja verkställa dem. Jag älskar att strosa i skogen i timmar och plocka blåbär och lyssna på skogens ljud genom ena örat och en bra ljudbok genom det andra.

Vem som helst fattar att vår relation krisar med jämna mellanrum. Hans tempo stressar mig. Mitt icke-tempo stressar honom. Samtidigt sätter vi färg på varandras liv och ger varandra möjlighet att se andra sidor av saker och ting, och se dem ur nya perspektiv. Det är berikande på samma gång som det tar mycket energi av oss att anpassa oss till varandra. 

Och det är det som kommit upp nu senast. Hur mycket och hur länge orkar en anpassa sig till en annan person? I nitton år? Eller längre än så? För det bara det som det handlar om. Kärleken vi har till varandra är otvivelaktig. Och det är det som gör det hela så svårt. Vi älskar varandra, hur idiotisk vi än tycker att den andra är. 

Så vad gör vi? Ja, för min del processar jag vidare, i alla fall.

Back to the Vardag igen

12 Aug

Sista helgen innan semestern är slut. Maken har jobbat en vecka. Obehagliga vibbar och en oro, tar allt vid nu, där vi lämnade det i juni?

Våren var inte rolig. Inte vintern heller. Livet och allt vad den innebär av jobb, familjerelationer och krisiga jämna födelsedagar tog ut sin rätt. På min man i första hand. Men eftersom vi lever i en relation tillsammans så spillde den också över på mig förstås. Och det är väl aldrig ens fel att två träter?

Jag vet inte. Allt blev till en enda röra i alla fall. Och följden blev att vi nu lever i en slags tvåhövdad tillvaro. Konstigt är det. Å ena sidan pratar om huruvida vi ska avsluta vårt äktenskap och separera. Å andra sidan pratar vi om framtidsplaner tillsammans. Nästa vecka, nästa år.

Jag vet inte vad som är vad. Vilka av våra problem som våra tillsammans, mina eller hans. Det vet han nog ännu mindre än jag. Allt är sammanflätat på något vis. Vi är sammanflätade. Vår historia börjar bli lång och omfattande. Dessutom tror jag att vårt äktenskap får bära hundhuvudet för saker som egenligen inte alls borde ha med vår inbördes relation att göra.

Vad är jag? Vad är han? Vad vill vi var och en, oberoende av den andra? Det finns frågor här som behöver få svar. Som måste få det.

Ibland tänker jag att det här är en kris som vi just nu arbetar oss igenom. Att vi kommer att gå stärkta ur den. Och iblandseglar en musikslinga upp i mitt huvud, från en sång med Lisa Nilsson, om ett långsamt farväl.

Det är en process vi måste ta oss igenom. Det vet jag. Oavsett var vi landar så måste vi processa oss fram till rätt beslut och det tar uppenbarligen tid. Men hur vet man att det är nog? När det är dags att ge upp, och OM man ens borde ge upp? Och handlar det här med att ge upp mycket om vilken slags person man är? Jag är inte den som ger upp. Att bryta upp och kasta mig ut i det okända är inte min grej. Någon annan hade kanske redan gjort det vid det 9här laget.

Rådvill och orolig. Det är vad jag är. Guidning och vägledning skulle sitta riktigt fint just nu.

Hej bloggen

5 Aug

Det är lite lustigt hur en blogg som lämnats åt sitt öde lever som sitt eget liv. Som om inlägg som skrivs får ringar på vattnet som aldrig tycks ta slut.

Varför lämnade jag bloggen åt sitt öde? Ja, för att jag inget hade som jag ville säga. Den här bloggen var ju alltid min egen, jag skrev alltid främst för min egen skull. Jag hade länge inget att säga, i skriftlig form. Jag har mest varit en tänkare, och antagligen för lite av en pratare de senaste åren. Mycket har jag hållit inom mig, många tankegrottor har jag gått in i, där det inte alltid funnits en distinktion mellan tankar och känslor utan allt blivit till en enda sörja av delvis obearbetade upplevelser,  känslor och tankar om dåtid, nutid och framtid. 

Att formulera är att bearbeta, för mig. Att säga, eller skriva det jag tänker på, är ett sätt att få klarhet, att förstå, att landa. Att komma vidare. Att inse var jag är, just för att kunna komma vidare. Oformulerade tankar och känslor känns så läskiga i grottmörkret. Jag måste börja kommunicera dem igen, på endera sättet.

Så. Vad har hänt sen sist?

Ja, mycket förstås. Det är ju så med livet.

Barn som växer upp och stänger in sig på sina rum. Vad hände där? Jag var nog inte redo att bli tonårsmamma. Kanske till det barnet som fyller tretton nästa vecka, men inte till barnet som ännu inte fyllt elva men som är minst sagt brådmogen och beter sig som om hon också skulle fylla tretton.

Äktenskap som förändras. Eller kanske snarare inte förändras? Det kanske är personerna i äktenskapet som gör det. Eller så blir det så, när åren går och tillräckligt mycket vatten har runnit under broarna. Samma gamla problem, samma olikheter, samma kompromisser. Men också samma kärlek och gemenskap, som kanske till och med blivit starkare och djupare med åren. De snart nitton åren. Frågan är hur en gör när orken svajar. Inspirationen. När en börjar undra om det inte skulle behövas en livsförändring. Ett uppbrott, en nystart. Och samtidigt undra om det skulle vara värt allt en skulle förlora. 

Föräldrar som blir äldre. Den ansträngda, skuldfyllda relationen till en mamma sjuk i ett fortfarande ganska tidigt stadium av Alzheimer. Oron för en pappa som måste gå och operera förändringar med elakartade celler i. 

En mycket allvarligt sjuk svärmor i väntan på en hjärttransplantation.

Ett älskat sommarställe som kanske inte kommer att kunna vara kvar i familjen om några år, pga av åldrande föräldrar, delägarskap med kusiner och en fastighetsmarknad som kommer att göra det svårt för någon att köpa ut någon annan, eller ens dela på årskostnaderna och arbetet.

En syster under mycket hård press, med egen sjukdom som ibland orsakar suicida planer och en son som äntligen ska utredas för adhd/Asperger eller vad det nu kan vara fråga om. 

Vänner. De där gamla vännerna en har, som en flyttade från för tretton år sen och nu ”flyttat tillbaka” till. Relationerna där som inte är desamma längre, inte lika nära som de var. Sorgen över det.

Jag tror att det är en av anledningarna till allt det här grottandet de senaste åren. Jag har ingen jag pratar med. Ingen nära, som jag känt länge. För jag pratar inte med vem som helst. Jag öppnar mig inte för folk. Jag känner mig inte intresserad av nya nära relationer.

Prat över huvud taget, förresten. När pratar folk med varandra öga mot öga nu för tiden? Utan att samtidigt kolla mobilen med jämna mellanrum? När handlar samtalen om vardagliga saker och djupare saker, utan ständiga avbrott av att deltagarna fått ny input och svårligen kan stoppa sina impulser utan då och då radikalt byter ämne apropå ingenting eller utropar ”Hörni, ni måste kolla på den här!” så att det samtal som kanske ändå hölls får ett abrupt slut? Jag vet inte, jag. Även om jag också är ett barn av min tid känns det långt ifrån ok alla gånger.

Ju äldre jag blir, desto mer introvert verkar jag bli. På gott och ont. På gott är att det är skönt att äntligen känna sig ok med att vara den jag är och innerst inne alltid har varit. Det är ju så ”ocoolt” i vårt samhälle att inte nätverka,  vara social och extrovert aktiv jämt och ständigt. Men jag är helt enkelt inte en sån person och det är skönt att ha accepterat det äntligen. 

Det onda med det introverta är då att de sociala behov jag trots allt har inte blir tillgodosedda fullt ut. Och då menar jag inte ytligheter som champagneklubbar och middag med grannar och sånt, utan den djupare formen av sociala relationer. Den saknar jag.

Jag får se hur det blir nu. Kanske kan bloggen bli en ventil för mig igen?