Uppåt, nedåt och uppåt igen

Det måste väl räknas som åt rätt håll?

De sista tre dagarna har varit bra. Bra som i att det inte varit några utbrott knappt alls, att min dotters humör varit betydligt mer glatt och nöjt än motsatsen. Den spända stämningen som funnits i hemmet mer eller mindre varje dag det senaste halvåret har lättat märkbart.

Hon bytte medicin. Jag undrar om det spelar in. Hon fick jättejobbiga bröstsmärtor/kramper av Zoloft, men den nya, Fluoxetin, har ännu inte gett några biverkningar alls, som det verkar.

Men, det har inte varit bara glass och ballonger sen hon kom hem. Tidigare i veckan, under ett riktigt stort affektutbrott, gav hon mig en rejäl skopa som verkligen satte mig på prov. Så där som jag antar att många ungdomar mitt i frigörelsprocessen kan göra, när de ohämmat häver ur sig all skit de kan komma på och likt en kulspruta avfyrar allt i förälderns riktning. Det var tufft, riktigt tufft. Man har liksom två vägar att gå i den situationen, tänker jag. Gå in i diskussion där man lätt tar sig ner på en låg nivå genom argument som: ”Men du då!” eller försöka hållen blicken vid horisonten och fokusera på vägen framåt, trots alla mentala knivar som slängs iväg och där åtminstone en eller ett par träffar rakt i hjärtat.

Jag valde det senare. Tack och lov kunde jag och gjorde jag det. Med hat i blicken skrek hon åt mig att jag hela hennes liv bara har sårat och svikit henne och aldrig ställt upp för henne, bara lämnat henne till barnvakter jämt (japp, en riktigt skarp kniv med MÅNGA frågetecken; vad f*n pratar hon om??) och att hon inte vill bo med oss för att hon vill inte vara med oss, prata med oss och inte ha någonting alls med oss att göra. Då lyckades jag med samma höga röst möta det med: ”Jag älskar dig, varje dag, hela tiden, det spelar ingen roll vad du säger eller vad du gör, jag älskar dig ändå. Och jag vill att du ska bo här, jag vill ha dig här med mig, med oss! Jag vill att vi ska ta emot den hjälpen vi erbjuds för att bättre kunna förstå och prata med varandra, för att du ska kunna känna dig gladare och vi ska kunna känna oss gladare tillsammans.”

Det föll väl ut. Hon slutade argumentera i alla fall, även om hon fortfarande var arg som ett bi. Och sen bytte hon som sagt medicin och blev av med värken och träffade sin psykolog ”Det var det bästa mötet jag har haft med honom hittills!”. Och här är vi nu, med tre riktigt bra dagar bakom oss.

Jag vet att det kan svänga igen, att det kommer att svänga igen. Men för första gången på mycket länge känns det som om det finns en chans att det har vänt, att den hemska tid vi gått igenom kanske, kanske varit på sin högsta topp och att vi kanske, eventuellt, möjligtvis är på väg mot bättre tider igen.

Annonser

Rätt skor på rätt plats

De står i hallen. Hennes skor. Nu fokuserar vi på att hon ska landa och att vi ska hitta vår vardag igen. Hur det blir får vi se, det vet ingen. Jag är bara så innerligt glad över att ha min flicka hemma igen.

Hon kommer hem

Hon kommer hem. Hon kommer hem!

Två veckor utan mitt barn, två veckor av sorg, oro, ångest, nedstämdhet, förtvivlan och en känsla av hopplöshet. Som om det här aldrig komner att bli bättre, som om hon vore oss förlorad för alltid.

Först kändes det som katastrof. Det började med ett besked från vår socialsekreterare. Han hittar inget jourhem i närområdet. Hon bröt ihop. Packade sin väska och meddelade farmor och sin pappa att hon ville åka hem. NU.

Det var inte det att hon verkligen ville åka hem. Hon insåg bara att hon skulle bli tvungen till det. Hon kände sig garanterat besviken, oerhört besviken, men alla starka känslor hos henne tenderar att komma ut som vresighet och ilska (om det inte handlar om ren och skär glädje för då blir det ett lika starkt uttryck fast åt det hållet). Dottern hamnade i ett riktigt affektutbrott och farmor fick försöka rida ut stormen, hela dagen.

Vi hämtade inte hem henne igår. Vi hamnade lite i ett panikläge, hur sjutton skulle det bli nu? Hur skulle vi reda ut det här? Det kändes inte ok att agera utan att tänka först. Det var mer än lägligt att vi hade ett samtal inbokat med vår krisstödperson. Så, vi andades, gjorde en plan.

På vägen hem ringde hon mig. Första kontakten på två veckor. Hon var fortfarande i affekt, men då mer ledsen än arg. I samtalet lyckades jag få fram att jag var glad att hon skulle komma hem, att hon var välkommen hem, att jag hade saknat henne jättemycket.

Jag tror kanske att hon var mottaglig för det, just då, för sen gick det två timmar och så ringde hon och farmor, tillsammans. Hon ville komma hem, på riktigt komma hem. Hon var väldigt orolig för att det skulle bli bråk, att någon skulle vara arg, så vi gjorde upp planer, kom överens. Hon ville komma hem och hinna träffa sin pappa och sin bror innan de åkte på höstlovsresa, men sen var hon glad att bara jag skulle vara hemma, för det var lättare att vänja sig vid att vara hemma igen med en person istället för tre, sa hon.

Plötsligt fick jag min dotter tillbaka. Plötsligt kände jag det där bandet igen, det som jag var så rädd hade gått förlorat, men det hade inte det. Det fanns där, hon fanns där.

Det kommer inte att gå lätt. Hon kanske inte är hemma för gott. Jag vet inte alls hur det kommer gå. Men hopplöshetskänslan har lagt sig och ersatts av energi, energin man får av att få en ny chans, att få börja om igen. Och äntligen känner jag av lite jävlar anamma igen, lite fighting spirit.

Nu krigar vi vidare, helt enkelt. Något annat alternativ finns inte. Och en vacker dag kommer den här perioden av våra liv vara ett minne blott. Jag vet det. Det måste bli så.

Det kommer att krävas en by

Bup och socialstjänsten. Familjeresursen på kommunen, jourfamilj/familjehem/kontaktfamilj. Skolan, famor. Och vi. Och ännu fler.

Hon är ett speciellt barn. Alla barn är speciella, men hon är verkligen speciell. Hon är annorlunda, hon tänker på sitt eget vis, och mitt i all den här galenskapen kan jag ändå inte känna annat än att det hon gör är rätt. Rätt för henne. Och modershjärtat känner någonstans en enorm stolthet över det. Hon har en storslagen överlevnadsinstinkt. Hon har en fantastisk förmåga att agera för att lösa sina egna problematiska situationer.

Hon tänker utanför boxen. Hennes sätt, på grund av ålder, bristande mognad och erfarenhet, ställer till bekymmer för henne och oss. Men, att tänka som hon gör kommer att leda henne långt i livet, längs outforskade stigar och mot totalt oväntade mål. Men nu, i det här skedet av hennes liv, är hennes själ för stor för hennes ålder. Hon är vilsen och i otakt med sig själv. Hon har svårigheter som hon inte är medveten om. Hon fattar inte varför världen och människorna inte fungerar som hon förväntar sig.

Vi föräldrar räcker inte till. Det kommer inte heller räcka med kompisar, släktingar, och en snäll granne. Alla ovan nämda personer, sammanhang och instanser måste till.

Det kommer krävas en by för att lotsa det här barnet genom tonåren, helskinnad in i vuxen ålder.

Att vara där vi är och stå ut med det

Det krävs tålamod att kunna vara där vi är just nu. Och jag har inget vidare med det. Det är för många frågor som inte har svar, som kan ha alltför många och alltför skiftande alternativa svar.

Jag minns inte någon tid i mitt liv då ovissheten om framtiden känts större än nu. Maken sms:ar mig och frågar om jag tror att barnen vill följa med på en konsert som han är med och anordnar, om några veckor. Jag har ingen aning. Framför allt har jag ingen aning om hur många barn som bor hemma hos oss då, och var det barnet som eventuellt inte bor här kommer att befinna sig. Hur länge. Hur hon kommer att må. Om hon alls vill ha kontakt med oss. Hur hon blir omhändertagen, när hon inte låter oss ta hand om henne. VEM som tar hand om henne. Om hon kan gå i skolan eller inte. Om det finns möjlighet att fortsätta hennes behandling på BUP, beroende på var hon geografiskt befinner sig. Hur annars hon och vi i hela fridens namn ska kunna komma ur den här låsningen. Om krisstödet vi ska få genom soc har kommit igång och kommer att ge resultat.

En annan sak jag undrar är hur jag ska kunna hålla mig själv på banan, i godtagbart skick. För hennes skull, eftersom det ökar på hennes ångest så oerhört att se mig må dåligt. Det dåliga samvetet hon får. Att allt är hennes fel i det galna liv vi lever, att vi skulle ha det bättre utan henne. Att hon skulle ha det bättre utan oss.

Skit. Det känns skit. Plötsligt har jag fått all den här egna tiden och då kommer alla tankarna, all oro, all ängslan. All sorg. Alla om, och ifall, och tänk om.

Mammahjärtat går sönder, men jag måste hålla ihop. För hennes skull.

När man saknar sitt barn

Dagarna är så intensiva så det känns som mycket längre än de tre dygn som gått sen sist jag såg henne.

Först var vi chockade. Lite What the f*ck happened?! Sen började vi resonera utifrån ett objektivt och logiskt perspektiv. Försökte tänka oss in i olika scenarier. Om si, om så. Om det här, så det där.

Det funkade. Chocken satt väl också i. Det gör den inte längre, nu är det bara den krassa verkligheten. Mitt barn bor inte här. Inte just nu. Efter en natt hos sin faster fick hon skjuts, inte av oss förstås för det hade hon tvärvägrat, hem till sin farmor, en timme bort. Där får hon vara i tre dagar till. Sen ska soc ringa henne och följa upp. Vägrar hon fortfarande komma hem blir det enligt planen jourhem. Men det är soc inte så pigga på för de anser att hon är väl omhändertagen här hemma hos oss. Det anser inte hon. Hon vill inte ha någon som bestämmer över henne. Relationen mellan henne och övriga familjemedlemmar är infekterad, mest från hennes sida.

På ett sätt tänker jag att det vore en bra grej med jourhem. Det som finns som en möjlighet är nämligen ännu längre bort än farmor. Hon kommer inte kunna träffa sina kompisar, inte gå i skolan alls. Kanske behöver hon få testa det hon nu mållåst på för att kunna avskriva hela grejen och börja längta hem?

Det funkade som sagt, att logiskt resonera kring hennes bortavaro och bara köra på. Men sen blev det fredag. Jobbveckan tog slut. Och huset är tyst, och tomt. Bara min pojke och jag är hemma. Och allt påminner om henne. Hennes säng, obäddad. Gummisnoddarna hon tappat och lämnat på golvet i badrummet. Hennes örhängen bredvid tandborstmuggen. Skorna i hallen. De tvättade och vikta kläderna som ligger och väntar på att bli uppburna till hennes rum. Potatisen i kylskåpet som ingen äter. Bananerna som ligger i frukskålen och mörknar.

Mitt barn. Hon fattas mig. Jag önskar så att allt inte var som det är. Att hon inte mådde som hon gjorde. Att hon inte kände sig så fruktansvärt arg, och frustrerad.

Jag önskar mig mitt barn tillbaka.

Surrealism

Hittepå. Det här är som rent och skärt hittepå. Men det är inte det. Det är mitt barn som vägrar komma hem. Vi som får kämpa för att få henne att stanna i skolan, idag vägrade hon lämna den för att åka hem.

Hon vill inte bo här. Hon känner sig inte trygg. Mitt hjärta har gått sönder.

Vi blev kallade till skolan. Socialtjänsten också. Vi har inte träffat vår dotter sen i morse och hon ville inte träffa oss nu heller. Soc fick springa mellan två rum. Sen körde de henne till faster, där hon sover i natt.

I morgon ska soc kontakta oss. Vi får se var utgången av det blir, men det lutar åt jourhem, eftersom hon ännu är jättebestämd på att inte komma hem.

Men hallå, jourhem?! Vad är detta för galen CIRKUS?? Det känns som att leva i en film. En sjuk, skruvad film.

Jag vet inte ens om jag vill veta hur den slutar.