Bägaren är full

1 Maj

Jag har nått vägs ände. Det är slut med alternativa förklaringar som ”hormoner” eller ”för tidigt gått in i tonåren” eller ”liknar sin pappa så mycket i personligheten” eller ”visar lathet och ovilja att vilja umgås och ha en relation med oss andra i familjen” eller någon av de andra förklaringarna, eller uppfattningarna som cirkulerat så länge men som INTE DUGER ELLER HJÄLPER. För så är det. Det blir inte bättre, det blir bara sämre.

Som jag har skrivit förut: det ÄR något med min dotter. Och är det något med henne är det definitivt något med min man och kanske även min son.

VI MÅSTE TA REDA PÅ VAD. Med dottern i första hand. Hon är den som mår sämst. Sonen säger: ”Jag vill bli utredd för ADD, mamma”. Så ja, honom också kanske. Är man 13 år och säger så måste det ju tas tag i på endera viset.

Min man och jag har inte varit överens. Han vill inte att vår dotter ska utredas, få en diagnos och stigmatiseras. Jag vill att vår dotter ska utredas så att vi får reda på allt vi kan om hur vi bäst stöttar henne och bygger relationen med henne. Så att hon får reda på saker om sig själv och hur hon fungerar och kanske SLIPPER känna sig misslyckad och fylld av skuldkänslor. Så att vår relation inte kraschar för all framtid, som makens relation med sin mamma gjort.

Vi står liksom inte i samma ringhörna, skulle man kunna säga.

Men jag fattar nu att det är jag som måste driva det här. Att göra ingenting är att svika vår dotter. Och en sån förälder är inte jag. Jag måste sluta ta hänsyn till min man och hans åsikter, jag måste driva det jag själv tror på och känner är rätt. För min bägare är full nu. Jag gråter över vad som helst. Minsta motstånd. Pincetter jag inte hittar. Fem minuters förseningar. Det här håller inte. Jag är på väg in i utmattning igen om jag jag inte stannar upp och gör något. Nu.

Annonser

Konflikter

27 Apr

Vi har mycket konflikter i vår familj. En tonåring och en elvaåring som kroppsligt och själsligt redan kan räknas som tonåring hon också. Lägg till de bekymmer och svårigheter hon har som är anledningen till att hon de senaste tre månaderna har gått hos en psykolog. Och så adderar vi det som är anledningen till att vi ska på möte i skolan angående tonåringen; dalande skolresultat (betygsvarning på ingående) och en alltmer försämrad attityd.

Det är inte lätt att vara förälder. Det är fasiken inte lätt. Jag har dessutom ett krävande jobb och så en relation med en make som inte heller går som på räls alla perioder.

Vi kämpar här. Vi försöker få ihop det. Jag orkar inte hela tiden. Ikväll var jag ensam förälder hemma. Ikväll bröt jag ihop.

Jag vet inte om det var en bra sak. Jo, för tonåringen, tror jag. Han fick ett litet wake up call om att det man gör och inte gör i en familj och den attityden man har faktiskt påverkar andra i familjen och att även de har en gräns för vad de mäktar med att mötas av och hantera.

Elvaåringen däremot, hon fungerar annorlunda. Vi vet ju inte riktigt hur hon fungerar, faktiskt. Hon var först sitt arga vresiga jag när jag förklarade att jag blir ledsen över att den enda kontakt hon tar med mig är när hon vill ha pengar eller tillåtelse till något, annars vill hon inte prata om någonting och knappt ens kännas vid mig. När hon drog sig undan och låste in sig så grät hon. Och sen var hon arg och stötte bort mina kontaktförsök. Jag skrev en lapp istället. Om att jag inte är arg, om att hon inte gjort något fel. Jag vet att det inte är hennes avsikt att göra mig ledsen. Jag saknar henne. Bara det.

Jag vet inte hur den togs emot. Jag vet inte ens om det var en bra grej att skriva den. Det prasslade till på övervåningen utanför hennes rum (lappen satt på handtaget för hon blir vansinnig om man går in där). Kanske var det när hon tog den och läste den. Kanske knycklade hon ihop den.

Att vara gravid och få en bebis är en sak. Att få en bebis till och leva småbarnsfamiljeliv är ungefär samma. Den här fasen vi gått in i nu, den är något HELT annat. Den förbereds man inte för. Den ramlar liksom på en bakifrån, eller landar som en smocka från vänster som man inte alls var beredd på.

Jag hoppas verkligen att vi tar oss in i matchen snart.

Mvh, signaturen ”Vilse i pannkakan”

Lugnet är min styrka just nu

31 Mar

För ett tag sen skrev jag om min dotter, att hon mått dåligt under en längre tid och att hon har ett omåttligt behov av återhämtning. Måendet är bättre just nu och återhämtningstiden kortare. Det är bra, men fortfarande kvarstår faktum. Det ÄR något.

Maken och jag kallades på möte med hennes psykolog häromdagen. ”Misstanke om autismspektrumtillstånd” nämndes. Aspergers syndrom mer specifikt.

Nu snurrar tankarna i 180. Inte för att vi blev tagna på sängen, tanken hade redan föresvävat oss, i allafall mig. Men alla pusselbitar, som både passar och inte passar in i den diagnosen, av det jag läst och lärt mig hittills, svävar i luften och kommer inte kunna landa. In än, inte förrän vi vet mer. Och ändå försöker jag se bilden som pusslet förhoppningsvis ska visa oss så småningom.

Till det ska tilläggas att maken är tvärbestämd i frågan om utredning eller inte. Vi kom att prata om det efteråt, på väg därifrån. Han vill INTE att vår dotter ska utredas. ”Tänk bara så tufft det var för henne med dyslexidiagnosen! Ännu en diagnos kommer inte hjälpa henne alls, det blir bara en etikett som kommer ligga henne i fatet!”

Själv är jag inte inne på den linjen. Jag anser att vår dotter har rätt att få hjälp om hon behöver det. Etiketten är i så fall något som kommer på köpet vare sig man vill eller inte.

Kanske är det så att äpplet inte faller långt från trädet. Kanske ser maken för mycket av sig själv i vår dotter, och det jobbigt att konfronteras med.

Jag vet inte. Jag vet bara att just nu är lugnet det som är min styrka. Först måste psykologen göra en ordentlig bedömning, efter det kan vi börja fundera på en eventuell utredning och vem som ska ta det beslutet, vi eller vår dotter. Det är faktiskt hennes liv och välmående det handlar om och hon är inget litet barn längre. Vi kan inte ta ett sånt beslut över hennes huvud.

Så, jag gör allt jag kan för att behålla lugnet och se tiden an. Hur det blir lär visa sig i sinom tid.

Reconnect

11 Mar

Tillbaka i gamla hemstaden, promenera på välkända gator, träffa kära, saknade vänner.

Vi släpper inte taget om den här stan. I tio år bodde vi här. Vår dotter är född här, båda barnen har växt upp här. Det är ett fint ställe, vi trivdes här. Om vi ångrar att vi flyttade hem till storstan igen? Nej, inte en sekund.

Det var en tuff flytt. Ett tuff beslut, ett tufft genomförande och en tuff omställning. Inte för oss men för våra barn. Hade jag vetat hur flytten skulle påverka dem hade jag nog inte tyckt att det var värt det faktiskt. Nu när jag fick veta det efteråt ångrar jag det ändå inte. Det låter konsigt, jag vet. Men de klarade det, de växte av det. Och jag tror faktiskt att det i slutändan är ett mer positivt än negativt beslut vi tog, även för deras del.

I helgen passade jag på att träffa min gamla vän och kollega K. Så roligt och härligt att reconnecta som vi gjorde, att uppleva att även om vi inte hörs och ses till vardags längre, att det är längre mellan gångerna vi ses och hörs, så har vi fortfarande det tillsammans som vi hade då. Själen blir glad av att ses, dela och skratta. Som förr. Och inse att förr fortfarande är, nu.

Under livet plockar jag med mig minnen av det bästa jag är med om. Människor, platser, sammanhang, händelser. Alla dessa lägger jag som i en korg, som jag bär vidare genom livet.

Den här stan finns i min korg. Och K finns i korgen. Och med korgen i handen går jag aldrig ensam.

Det är något. Det måste vara något.

24 Jan

Min dotter mår inte bra. Hon har inte mått bra det senaste halvåret. Hon har ofta ”psykdag”, som hon säger. Då vill hon bara stänga in sig i sitt svala, mörka rum, titta på serier på min Ipad eller pyssla. Hon är arg och vresig över tid. Hon får med jämna mellanrum stora utbrott. Hon vill inte umgås med oss i familjen alls utan drar sig helt undan. Hon vill inte ens prata med oss om helt vardagliga saker. Hon har dessutom haft självmordstankar, avslöjade hon en gång. ”Jag blir trött av att vara social!” Så säger hon. Den senaste tiden, sen skolan började igen efter jullovet, har hon dragit sig undan och stängt in sig varenda vardag och nästan hela helgerna, i princip. Hon kallar det att hon vilar och återhämtar.

Det här är inte normalt för en 11-åring. Visserligen en 11-åring som utvecklats tidigt och därmed fysiskt sett antagligen redan gått in i tonåren, men ändå. Det skapar stor oro hos oss föräldrar och konflikter i familjen.

I höstas fick jag hämta henne hos skolsköterskan, efter att hon brutit ihop helt i skolan. Efter en dryg månads väntetid har hon äntligen fått börja gå till en psykolog. Hon har bara varit där en gång så hittills har det inte påverkat henne i någon synbart positiv riktning.

Jag funderar och funderar. Och analyserar. Det är något. Det MÅSTE vara något. Det här omåttliga behovet av återhämtning, var kommer det i från? Vad är det som tar så oerhört mycket energi ifrån henne?

Är det någit fysiskt? Järnbrist? Har hon ärvt min hypotyreos? Hon blir jättearg när jag lägger fram idén att kolla upp hälsan på vårdcentralen, för hon tänker INTE lämna något blodprov.

Tankarna vandrar vidare. Sökandet efter svar är konstant. Är det depression? Är det tidiga symptom på bipolaritet? (finns i säkten) Kan det rent av vara så att hon har något funktionshinder (förutom dyslexin) som autistiska drag eller rent av ADHD? ADHD kan yttra sig på helt andra sätt hos flickor än hos pojkar. Jobbar hon så hårt på att hålla ihop i skolan och i andra sociala sammanhang att hon helt enkelt måste krascha när hon kommer hem?

Min flicka har det inte bra. Vår relation tar stryk. Hon behöver vårt stöd men hon kan inte ta emot det.

Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Ibland blir man som förälder fullkomligt villrådig.

Vi funderar vidare och funderar på om vi kan muta henne till vårdcentralen. Det är ju i alla fall en start.

En glimt och ett minne av den läraren jag var

8 Dec

Jag var på medarbetarsamtal i veckan, med vår nya biträdande rektor och jag gick därifrån och kände mig så otroligt lyft. Hon är ny på skolan sedan augusti. Jag har varit där i två och ett halvt år. 

På den tiden har det bitvis varit väldigt kämpigt, av olika anledningar. Bland annat har jag saknat mina lärarkollegor från min förra skola otroligt mycket. 

Varför då? Jo, för vi var ett lag tillsammans. Vi stöttade varandra. Vi samarbetade, vi hjälptes åt. Och framför allt, vårt fokus låg på undervisningen och utvecklingen av den. Helt naturligt eller? Jag trodde det. Men det var inte riktigt sant. 

På min nuvande skola är vi väldigt splittrade. Det finns många starka viljor och individualister. Givetvis gäller det inte alla, men det finns för många element av ”så här har vi alltid gjort, varför ska vi ändra på det?”. Man vill köra sitt eget race men samtidigt finns också inslaget av att hålla koll på vad andra gör och döma och kommentera, gärna bakom varandras ryggar och då förstås i negativa ordlag. Bristen på ledning de sista åren har bara ännu mer cementerat den kulturen.

Jag vantrivs så himla mycket i det här! Jag har stannat på skolan för att jag vill ha min klass i tre hela år, det är definitivt inte för att jag trivs i kollegiet. Tanken på att lämna bygget när jag släpper mina treor om ett halvår har känts lockande. 

Men, nu har vi fått den här nya skolledningen. Vår nya biträdande rektor går från klarhet till klarhet. Hon lyssnar, hon leder, hon agerar, hon återkopplar och så börjar hon om igen. Hon utvecklar. Hon lyfter fram undervisning, nytänkande, öppenhet och samarbete. 

Hon tänker som jag! Hon har på den här korta tiden sett mig och min ambition, det jag brinner för i det här yrket. Efter mitt medarbetarsamtal känner jag mig sedd, bekräftad och uppmuntrad. Plötsligt glimtade ett minne till, av en tid då jag befann mig i ett annat sammanhang än nu, av ett tillfälle då jag känt mig som mest kompetent i mitt yrkesliv. Då jag befann mig mitt i bland andra där det på riktigt var högt i tak och undervisningen stod i centrum. Där vi hjälptes åt och inspirerade varandra. Som jag längtar efter det! Jag insåg det verkligen den här veckan. 

Det var ett härligt minne. Och det var ett hoppfullt samtal. Kanske kan jag få ingå i ett sånt sammanhang igen, på något sätt, på den här skolan. Annars finns det hopp om det någon annan stans. Såklart!

Hon finns där inne, jag vet det. Den läraren jag var. Det läraren jag är!

En vet att en är lärare när..

10 Nov

..en har brottats med en pedagogisk utmaning ett tag, utmaningen ställs på sin spets och hjärnan går in i hyperspace. Då, när en går och lägger sig som vanligt en kväll men vaknar redan  kl 4 nästa morgon med en lektionsidé som inte går att somna ifrån. Då är det bara att starta datorn och börja jobba. I det här fallet planera en kooperativ mattelektion som gick ut på att eleverna i grupp skulle lösa ett antal uppgifter (subtrahera från 100, både vanliga räkneuppgifter och problemlösning) på olika sätt.

I grupperna skulle en person vara uppläsare/sekreterare, en skulle räkna med hjälp av uppställning, en skulle räkna med hjälp av pengar, en skulle använda en hundraruta och en skulle räkna med hjälp av tiobasmaterial. Om någon körde fast skulle gruppen hjälpa den gruppmedlemmen och alla skulle komma överens om samma lösning till slut. 

Dessutom, eftersom vi skulle prova detta arbetssätt för första gången, förberedde jag även en modellering av grupparbetet, så att alla skulle vara så införstådda som det bara gick med vad de skulle göra. Och så skulle barnen delas in i grupper förstås, och en arbetsgångsinstruktion skrivas. Och en utvärdering. Sist men inte minst: dela allt med mina parallellkollegor på Google Drive.

Ja, händer detta, då tar det två timmar och så är natten slut. Men då kan en med gott samvete lämna jobbet på ganska tidiga eftermiddagen med gott samvete, när arbetsdagen helt spontant började så tidigt på morgonen. Nöjd med väl förättat värv också, dessutom.

I helgen ska min hjärna få vila. Arbete och vila, i ljuv förening.