Orättvisa

24 Maj

Arg blev jag idag. Arg och besviken. Och riktigt sur.

Jag och min kollega började prata lön idag. Vi förutsatte båda att jag hade högre lön än henne. Så var inte fallet visade det sig.

Det är oklart vem som tyckte det var mest orättvist, hon eller jag. Hon har ett stort hjärta och en moralisk kompass klart över medel, skulle man kunna uttrycka det som.

Min kollega är 17 år yngre än jag. Jag har 14 års längre erfarenhet än vad hon har. Jag anställdes efter henne. Hon har 1500 mer i lön än jag.

För att citera mina tonåringar: WTF???

Nu är jag på krigsstigen. Det här är INTE ok. Jag är en bra lärare, precis lika bra som min kollega och jag sliter som ett djur med den klassen jag har (det börjar bli styrsel på dem nu men jag har fortfarande ett gäng barn som innebär en enormt stor utmaning). Klassens resultat pekar uppåt, framför allt i matte är nu i princip alla med på tåget, vilket alla inte var när jag tog över dem inför åk 2. Vårdnadshavarna är nöjda, precis tvärtemot vad de var med den förra läraren.

Så, nu flög djävulen i mig. Nu har jag mailat min rektor och sagt ”Jag behöver prata med dig om en sak”. Det är maj. Lärare som begär samtal med sina chefer i maj säger ibland upp sig. Det kan han få fundera på över helgen tänker jag, och svettas lite över.

Bra tillfälle för mig att träna på att stå upp för mig själv. Jag tänker begära en förklaring och en motivering till den orättvisa löneskillnaden.

Sen får vi se var det slutar.

Annonser

Mitt uppe i det ena får vi inte glömma det andra

20 Maj

Vi hade kalas. Huset invaderades av släktingar. Vi förberedde dottern på att om hon kände att det blev för mycket så var det helt ok att hon drog sig undan och höll sig inne i sitt rum. Det blev det, och det gjorde hon. På förmiddagen dippade hon rejält av stress och ångest. Hon deltog inte i dagen eller kvällen över huvud taget.

Vi gjorde som vi ska. Vi lät henne vara. Vi knackade på hennes dörr vid enstaka tillfällen för att visa att vi fanns där utanför och för att se till att hon fick mat och dricka. Vi bad släktingarna att inte gå in till henne, med risk för att småkusinerna skulle valla in i en stor hop.

Dagen efter var hon i bra skick igen. Glad, social (med oss), öppnade dörren till sitt rum. Kom ut till vardagsrummet, var också utomhus ett tag.

Att det blev så här är ett konkret resultat av familjebehandlingen. Hemmet blir en så mycket tryggare plats för vårt barn när hon får uppleva att vi förstår vad hon behöver, vilket vi numera gör i mycket högre utsträckning än tidigare. Våra familjebehandlare kommer att klappa händerna när de får höra detta. Bra så.

Men. Sen kommer vi till nästa grej. Den som vi faktiskt inte får glömma.

Ångesten, paniken, stressen över att ha mycket folk i närheten. Även välkända släktingar som känt vårt barn i hela hennes liv. Vad beror den på?

Det är samma sak när vi åker till ett köpcentrum. Vi kan gå ett tag, så länge hennes motivation finns där kan hon köra på. Blir det för länge, eller är det för mycket folk, så dippar hon sen. Hon kraschar hemma. Det kan ta mer än ett dygn för henne att återhämta. Varför blir det så?

Faktum är fortfarande att hon inte går i skolan, för att hon inte klarar av att vara där. Hon klarar inte alla intryck, alla människor. Vi får inte glömma det. Och vi måste fortfarande söka vidare på svaret på varför.

Återknyta med mig själv

12 Maj

Att leva under stress leder mig alltid i en riktning då jag till slut bara utför saker. Hela livet blir ändlösa listor att bocka av, både på jobbet och hemma. Till slut tappar jag kontakten med mig själv. Det har hänt flera gånger förr. Jag tappar i kontakten mellan kropp och själ, och känner mig helt enkelt i obalans, och inte i synk med mig själv. Jag kan se mig själv när jag passerar en spegel och nästan tänka: ”Ska det där föreställa mig alltså? Jaha.”

På jobbet har det varit riktigt stressigt senaste tiden. Svårt att hinna med och räcka till. Även om det är som vanligt så vänjer jag mig aldrig vid det.

Det är mindre stress hemma nu, men intensivt, då de senaste mötena med familjebehandlarna har vällt omkull en del sanningar och självklarheter, och utmanat oss, framför allt mig, till nya sätt att tänka. Lite grann skakar de om i grundvalarna också då, i föreställningarna jag har om mig själv, om vem jag är. Det har blivit en del att bearbeta och landa i.

Maken har jobbhelg. Det händer ibland. Då blir jag mycket själv, eftersom mina barn ofta stänger in sig på sina rum och beter sig som helt normala tonåringar.

Ibland känner jag mig ensam då, men inte den här helgen. Istället har det funnits utrymme att verkligen lyssna inåt, att bli ännu mer introvert än vanligtvis, att helt enkelt återknyta med mig själv. Det låter antagligen helt galet, men det har känts lite som att träffa en nära vän som jag inte har träffat på länge.

Jag har sovit eftermiddag. Gjort saker jag valt själv, i min egen takt. Varit här och nu. Reflekterat, tänkt en massa. Inte tänkt alls, bara varit. Tänkt lite till, på vad det är jag tänkt, och försökt hitta svar på varför. Kommit i kapp.

Det känns som om jag varit på retreat, fast hemma. Och det var välbehövligt. Sedan länge, länge. Men återknytandet sker när jag är redo för det, det vet jag också sen förr. Och nu är jag tacksam för att tiden var inne.

Kanske har det gett mig lite ny fart och energi att ta mig igenom sista månaden innan sommarlovet börjar. Och ännu större närvaro, både hemma och på jobbet.

Apropå anknytningsmönster..

2 Maj

Det är mönstren i vår familj vi behöver få syn på. Och ändra på. Som sagt.

Scenario: maken och dottern hamnar i en situation där det bara blir helt fel. Kommunikationsproblem, missförstånd. Konsekvensen blir att dottern legat i sitt rum och störtgråtit. Jag vet inte hur många timmar. 3 timmar efter att jag kom hem från jobbet iaf. Hon har varken ätit eller druckit. Hon måste vara helt, totalt slut nu. Ingen får komma nära, ens visa sig i hennes närhet. Hennes pappa är den hon har konflikten med. Mig skriker hon också åt, att jag ska sticka, försvinna ut ur hennes rum. Hon vill inte/kan inte ta emot tröst från mig.

Här är en del av mönstret. Hon känner sig ensam i familjen. Vill/kan inte släppa in någon nära inpå. Hon skulle vilja släppa in sin bror, men han avvisar henne gång på gång. Hon skapar en mur mot resten av familjen.

Nästa del av mönstret: maken blir frustrerad. Över dotterns timslånga utbrott. Över anledningen till det. Antagligen också för att han inser sin del i varför det blev som det blev. Så han avviker. Åker och handlar, börjar fixa med sitt. Undviker. Han försöker visserligen prata med dottern en gång men när han blir kraftfullt avvisad (hon är fortfarande i affekt) blir han tvär och sur och så gör han inga fler försök. Han släpper sen hela situationen.

Ett delmönster till: min reaktion på det hela. Hjärtat brister för att mitt barn är så förtvivlat och för att det inte finns någonting alls jag kan göra för att trösta, lindra, hjälpa. Hon avvisar mig med samma kraft som hon avvisar sin pappa, trots att jag inte på något sätt var inblandad i konflikten. Ångesten far runt i magen på mig. Jag knackar på. Senare igen. Provar att skicka sms istället. Erbjuder mat och dricka. Att vi ska spela ett spel eller titta på en film. Gång på gång samma reaktion. Bortstötning. Och ångesten växer och frodas. Här ser jag numera tydligt mitt ambivalenta anknytningsmönster. Jag blir liksom klängig och försöker blidka den som avvisar mig. Jag vill trösta och hjälpa mitt barn och få henne genom krisen, självklart är det primärt, men detta klängade, det handlar enbart om mig själv och min otrygghet när någon är ledsen och visar starka känslor.

Ännu ett delmönster: maken och jag vänder oss mot varandra. Istället för att stötta varandra blir vi ensamma öar, som avvisar varandra precis som dottern avvisar oss, eller så undviker vi varandra.

Sista delen av mönstret: storebror. Han blir plötsligt synlig. Ger sig ut ur sitt rum. Söker kontakt, vill prata och skämta. Låtsas som det regnar. Krama mamma. Han vill försäkra sig om att situationen är under kontroll, att jag håller ihop. När han försäkrat sig om det blir han osynlig igen.ĺ Försvinner in i sitt rum.

Så. Här är vi nu. Med den skillnaden att jag backat mer än jag brukar. Att jag inte känner mig sjukt rädd för att dottern ska självskada (händer det så kan jag inte stoppa det ändå) och så lyckas jag dra ner på frekvensen i mina kontaktförsök. Att makens och min vanliga urladdning oss emellan styrts av, för att vi fattar nu vad som orsakar den och att den bara skulle göra allt värre.

Jag sätter mig i vardagsrummet en bit från dotterns rum och planerar att sitta här. Så länge som det behövs.

Min dotter gråter inte längre. Det är tyst där inne. Ibland hör jag henne röra sig lite.

Serien på betalkanalen, med minst 100 avsnitt, få stå och ticka på. Sova får jag göra senare. Det är stor risk att det blir en kort natt.

Imorgon är det dags för nästa möte med familjebehandlarna.

Bra tajmat, kan man säga.

Bryta ihop. Och komma igen.

25 Apr

Jag fick ett psykbryt. Det går inte i linje med det förhållningssätt familjebehandlarna säger att vi ska ha, men det kunde inte hjälpas. Det blev som det blev av en anledning. Av flera.

Även om det har gått mycket bättre hemma med vår dotter de senaste veckorna så har vi ingen avslappnad, trygg stämning hemma. Allt är väldigt skört. Jag tassar fortfarande på tå. Maken också, men framför allt jag eftersom det är jag som är slasktratten när det kommer ett utbrott. All skit slängs i min riktning. Och det finns gränser för hur mycket man mäktar med. När kraven på mig är att jag ska vara som ”en gås” och låta allt bara rinna av, samtidigt som jag måste ligga stegen före hela tiden för att undvika onödiga konflikter, så investerar jag tid, energi och min själ i vår relation för bygga på den i positiv riktning. Som i alla relationer så blir det jäkligt jobbigt då när man upplever att man jobbar i motvind. Det kommer till en punkt när man får ett psykbryt, när man inte orkar hålla tågan och fasaden uppe.

Jag vet att min dotter försöker. Efter bästa förmåga. Det ger mig dessutom dåligt samvete för att jag låter känslorna ta över.

Det finns en historia bakåt i tiden kring att min dotter tar saker av mig. Smink, torrschampoo, kläder, hårinpackning. Plötsligt finns inte det som förut fanns, när jag ska ha det. Och det driver mig till vansinne. Inte att hon lånar av mig, det är förstås helt ok, men att hon tar och att hon sen ljuger om det. När jag tar upp frågan möts jag av total förnekelse eller som den här gången, ett ”motanfall”.

Häromdagen var först var min rakhyvel borta. Sen min ögonbrynspenna. ”Du får väl hålla reda på dina saker!” fräser hon åt mig. Uppmanar mig sen att gå och leta på ett helt annat ställe. Det gör jag inte eftersom jag vet hur jag hanterar den där ögonbrynspennan, jag går inte omkring med den i huset. Senare ”hittar” hon den, under en badrumsmöbel. Påstår att jag tappat den. Jo tjena. Som att jag skulle tappa pennan och sen inte ta upp den från golvet.

Att hon lånar saker är som sagt ok. Att hon ljuger om det och anklagar mig för att själv ha tappat bort dem och sen försöker ge mig dåligt samvete för att jag ifrågasätter om det verkligen inte är hon som har tagit dem, det gör mig vansinnig. Det känns manipulativt på något vis. Jag känner mig dumförklarad och som att mina saker, och i förlängningen jag själv, inte förtjänar mer respekt än så.

Så, detta var vad som hände. I kombination med att jag under påsklovet inte vilat eller återhämtat i närheten av vad jag skulle ha behövt, bland annat pga den familjesituationen som vi har. Jag blev arg. Jag skällde på henne, jag sa precis som jag kände. Och resten av dagen kände jag mig som ett känsligt, sönderknycklat papper och kämpade i flera timmar med att hålla tårarna av uppgivenhet och slutkördhet borta, med blandat resultat.

Sen dess har hon ignorerat mig.

Det är jobbigt att vara en gås. Att ta emot och ta emot. Det inkräktar på min personliga integritet, även om det är min dotter det handlar om och jag med logiken förstår varför jag måste låta det rinna av mig, just nu i alla fall. Jag orkar inte, varje dag. Så är det.

Men det är väl som alltid. Bryta ihop. Och komma igen.

Otrygga anknytningsmönster

17 Apr

Det var familjebehandling igår. Det blev en nästan två timmar lång sittning. Vi startade i en situation som uppstod en kväll för knappt en vecka sen, och slutade i ett nytt kort på bordet.

Anknytningsmönster.

Vi beskrev, jag, maken och en stund även vår dotter (innan hon blev uppjagad av det hon själv sa och avlägsnade sig) det som hände den där kvällen. Hur någonting startade på ett ställe och sen for runt i familjen som en biljardboll mellan oss. Ett jättetypiskt scenario för hur det kan bli. Ett exakt exempel på de där familjemönstren som vi måste bryta.

Mot slutet av samtalet sa P, den ena familjebehandlaren: ”Jag tycker att man ser ganska tydligt här att det det som hände bottnar i otrygga anknytningsmönster hos er. Den ena av er visar ett ambivalent mönster och den andra ett undvikande.” Sen skrattade han till lite och la till: ”Alltså, man måste nog säga grattis faktiskt. Till att ni lyckats hålls ihop så här länge!”

Man kan säga att jag fick något nytt att googla på. Något nytt att processa, att lägga som tankepussel. Det anknytningsmönster P hävdade att jag har, om det stämmer, vad i min historia och familjebakgrund det bottnar i, hur det eventuellt i så fall präglar mig som person i alla mina roller; som fru, mamma, vän, medarbetare, dotter, syster. Vad som skulle kunna förändras hos mig när jag förstår hur en del saker hänger ihop. Hur de får mig att reagera, resonera och agera.

Att maken har det anknytningsmönster P hävdade är glasklart för mig. Lite som att slå in en öppen dörr. Tanken var inte främmande för maken heller. Mitt eget påstådda, ja, det kan nog vara ett rimligt konstaterande det med. Att våra barn kopierat våra mönster, definitivt helt säkert. Utan tvekan.

Så. Nu hamnde vi på en ny sten i forsen att ta oss vidare ifrån.

Att spela ensam i laget

15 Apr

Jag kämpade mig verkligen fram mot påsklovet. Jag är så trött. Så sliten. De dagar allt flyter på märker jag det inte alls, men så fort det blir ett gupp, ett motstånd, en påtvingad gir så blir det uppenbart att det inte finns så mycket reservkraft.

En sak jag insett är att det finns en nyckelfaktor som spelar en mycket större roll än allt annat. Som i vissa fall är helt avgörande. Det är om jag känner att min man är med i matchen eller inte, om vi spelar i samma lag.

Han har aldrig, så länge vi levt tillsammans, varit en lagkamrat som jag kan lita på till 100%. Det är inte fråga om illvilja från hans sida, eller att han inte bryr sig, för det gör han. Jag har aldrig riktigt förstått vad det beror på faktiskt, den psykologiska kompetensen har jag inte. Men jag vet hur det blir.

I vår familjesituation just nu är det avgörande om vi föräldrar håller ihop eller inte. Om vi står vid varandras sida, om vi stöttar varandra. Grunden för att detta ska ske är kommunikation. Om vi inte har en mycket god kommunikation med varandra, särskilt om vår gemensamma utmaning som föräldrar i den här familjen, då krackelerar hela konstruktionen, oss emellan. När min man blir stressad (just nu av jobbrelaterade orsaker) så slutar han kommunicera. Han börjar köra sitt eget race. Han gör egna planer och bestämmer saker som på endera sättet påverkar oss alla. Det är som att spela en match som utespelare, vända sig om och upptäcka att målvakten lämnat målet och börjat med någon annan slags verksamhet bredvid planen. Om jag frågar honom om den alternativa verksamheten, om varför han inte sagt något, får jag till svar att ”men jag har ju skrivit in det i kalendern”. Den digitala kalendern, som alla i familjen kan se. Jo, det är väl bra, men det är ju inte där problemet ligger. Vi höll liksom på med en match här, och plötsligt inser jag att jag är ensam kvar i laget.

Och då faller jag ihop. Som det är just nu, så gör jag det. Jag behöver honom, jag behöver oss, för att orka. Fallet blir dessutom så mycket längre, när vi så länge klarat av att vara ett sånt bra lag tillsammans. När styrkan i det blivit så uppenbar. Vi klarar det här utmanande föräldraskapet tillsammans. Var för sig är inte lika troligt. Eller roligt.

Jag saknar honom. Jag saknar oss. Jag vill inte falla in i gamla beteendemönster igen.

Vi måste tillbaka in i matchen igen, båda två.