Föräldraskap på en helt ny nivå

18 Jul

Vi går på tå. Vi väljer vilka gränser som är nödvändiga att bibehålla. Vi försöker stötta med aktivitetsreglering. Vi försöker gå till mötes och vara förstående. Vi lyssnar utan att argumentera när hon får utbrott och skriker åt oss att vi inte betyder något för henne. Att hon tycker att det är jävligt jobbigt att försöka vara trevlig mot människor hon hatar.

Hon somnar inte förrän mitt i natten. Vi försöker vänta ut henne.

Vi avväger hela tiden vad som är rimliga krav och försöker läsa av tecknen som kommer precis innan ett affektutbrott för att kunna parera det. Men det är svårt. Det här är på många sätt nytt för oss och det går fort, med ljusets hastighet som det verkar.

Vi försöker få till så många stunder av positiv och trevlig samvaro med henne som det går. Vi försöker se, stötta, umgås med och inkludera hennes storebror, på rimlig nivå. Det här är föräldraskap uppgraderat till 2.0. Eller nåt. Ingenting som går att föreställa sig innan man lever mitt i det.

I morgon åker hon till farmor för två nätter. Alla i familjen åker iväg någonstans utom jag. Vad jag ska göra vet jag inte. Hur jag reagerar och vilka tankar och känslor som dyker upp när jag får en paus återstår att se.

Det återstår verkligen att se.

Annonser

När ett dygn känns som en minst en vecka

15 Jul

På ett dygn har följande utspelats:

Dottern försöker nå sin bästis via sociala medier, sent i går kväll, efter ett mindre bråk dagen innan. Kompisen går in i radiotystnad och svarar inte.

Dottern får ett enormt påslag av ångest. Så kraftfullt att hon inte kan motstå impulsen att skära sig i armen och i benet. Ångesten kommer sig av att hon tror att bästisen är förlorad för alltid.

Hon kommer ut till oss i vardagsrummet gråtandes, visar vad hon gjort och ber om förlåtelse (!)

Vi tvättar och plåstrar, chockade, om. Det ringer på ytterdörren. Kompisen är orolig och vill veta vad som händer (senare får vi veta att dottern postat en bild på Snapchat).

Vi tröstar både dottern och kompisen. De blir sams. Under samtalet avslöjar dottern att hon på eget bevåg tagit två tabletter till av sitt Lergigan, totalt 15 mg, vilket är en ok dos. Vi blir oroliga men håller oss lugna och påpekar att så får hon inte göra (och bannar oss själva för att vi missat att gömma asken).

Jag går med kompisen hem och berättar om vad som hänt för hennes föräldrar, som jag inte träffat tidigare. Kompisen är ledsen och känner sig ansvarig. Jag förtydligar att hon är absolut utan ansvar. Dottern är mitt och makens ansvar. Kompisen är ”bara” hennes vän.

Dottern går och lägger sig under tiden. När jag kommer hem och tittar till henne verkar hon lite groggy. Jag noterar men reagerar inte, tänker inte tanken fullt ut.

Dottern somnar. Maken och jag tänder i hela huset och rensar ur alla knivar, saxar och andra vassa föremål vi kan hitta, samt alla former av tabletter. Vi låser in allt i ett litet förråd bredvid trappan.

Vi försöker varva ner och gör oss i ordning för att sova. Jag börjar skriva minnesanteckningar om kvällen. Jag kommer till delen om Lergiganet. Och inser, hur kan vi veta att dottern verkligen bara tagit två på eget bevåg? Det kan vi faktiskt inte.

Vi börjar räkna. Hur många vi gett henne tidigare. Hur många som är kvar i burken. Det diffar på 15 tabletter. Tre vet vi att hon tagit. Det totala antalet hon har stoppat i sig kan alltså vara så högt som 18. Jag grips av panik och känner mig handlingsförlamad. Maken reagerar precis tvärtom, tack och lov.

Vi går upp till dottern. Hon sover. Hon andas. Hennes puls är normal.

Vi ringer BUP-akuten. Där får vi ett ofullständigt svar av en skötare. Vi hänvisas vidare till 1177. De säger åt oss att söka akut.

Vi går upp igen och försöker väcka dottern. Hon pratar sluddrigt och osammanhängande och vill bara somna om. Hon blir arg för att vi är i hennes rum. Maken ryter i. Säger åt henne att kliva upp och klä på sig själv i så fall. Hon lyckas göra det.

Maken åker in med henne till akuten. Hennes fysiska tillstånd bedöms ok. Hon blir inlagd för observation, för att sova och bli bedömd av barnpsyk dagen där på. Jag börjar gå igenom hennes rum för att hitta presumtiva självskadeföremål. Hittar en del som jag tar med mig ut därifrån och låser in.

Dottern sover på sjukhuset. Sover, sover och sover. Fram till lunch. Går till BUP-akuten. Deltar i samtal med läkare. Blir hemskickad.

Kommer hem. Trött. Nära affekt. Vi försöker ha ett samtal. Det går ganska ok ändå.

Dottern upptäcker att jag gått igenom hennes rum. Får ett vansinnesutbrott. Skriker, vrålar, försöker låsa in sig på toaletten, hatar, hatar, hatar oss. Vi har kränkt henne på värsta tänkbara sätt genom gå in i hennes rum och rota.

Vi lämnar inte hennes sida.

Efter 45 minuter börjar affektläget klinga av. Nu är hon mer ”vanligt” arg. Och ledsen. Ger sig iväg ut men kommer strax tillbaka.

Stänger in sig i sitt rum. Börjar städa och möblera om. Vill inte komma ut och äta middag.

Jag går ut på tomten. Vår snälla, snälla granne fångar upp mig. Hon som är sjuksköterska. Hon som dottern har förtroende för och gärna vänder sig till. Hon erbjuder sig att ta med dottern hem en stund. Fika lite. Fixa naglar. Prata. Dottern tar tacksamt emot erbjudandet.

Efter ett par timmar hos grannen kommer de båda hem hit igen. Dottern har reflekterat och accepterat varför vi var tvungna att gå in i hennes rum. Om vi måste göra det igen vill hon att vi säger till först och förklarar varför. Jag accepterar lösningen.

Dottern är lugn igen. Hon väljer att sova på en av sofforna i vardagsrummet då hennes rum inte blivit klart efter ommöbleringen. Hon somnar efter lite om och men. Andas djupt och lagom långsamt.

Ett dygn senare. Tre timmars sömn. Så mycket som hänt, så mycket att landa i och processa. Men nu måste jag börja det nya dygnet med att försöka sova.

I morgon är en annan dag. Jag hoppas och ber, på mitt speciella ateist-vis, att den blir någonting helt annat än idag.

När man varit naiv

15 Jul

Bit för bit sjunker det in. Var vi är. Hur hon mår. Vad som kan hända.

Efter en kväll/ natt som slutat med att vår dotter ligger inlagd på sjukhus för observation och uppföljning efter att hon självskadat och stoppat i sig ca 17 st Lergigan inser jag att detta bara är början.

Och hon är fortfarande elva år. ELVA.

Jag är rädd. Ända in i märgen rädd. Men eftersom hon sover nu, på sjukhuset, med sin pappa bredvid sig, måste jag också försöka göra det. Resten får vi ta sen.

Möte med socialtjänsten

10 Jul

BUP gjorde en orosanmälan till socialtjänsten när vi var där förra veckan. Enligt rutin sa de, när barn som mår som dottern söker akut och de inte haft någon tidigare kontakt med vården i det sammanhanget.

Även om jag vet att vi tar hand om vårt barn efter bästa förmåga och kan sätta gränser, se till hennes välmående, trygghet och säkerhet och ta de kontakter vi behöver när vi inte räcker till eller kan påverka (skolan, vården) så är det ändå en anspänning att kallas till soc. För det handlar ändå om en granskning. Ett möte som ska avgöra om de ska öppna en utredning eller inte. Vår förmåga och kompetens ska värderas av andra som i det sammanhanget har all makt. Om de anser att vi brister kan vi inte säga: ”Nej det tycker inte vi”. Då blir det istället en utredning vare sig vi vill eller inte, med allt en sån kan leda till.

Rent principiellt är det bra. Jättebra till och med. För det är samhällets sätt att värna de barn vars föräldrar faktiskt inte klarar av sitt föräldraskap. Om det är vattentätt? Nej. Om socialtjänsten alltid gör korrekta bedömningar och agerar prickfritt? Säkert inte. Men det måste ju vara ett sånt oerhört svårt arbete också, att bedöma och agera så att det blir bra. Barn som mår dåligt befinner sig nog inte sällan i okomplicerade situationer, särskilt när tonårsaspekten kommer in och de börjar försöka navigera självständigt på ett redan oroligt och stormigt hav.

Så, tillbaka till mötet. Vi blev kallade, vi åkte dit. Vi berättade och sen blev anmälan avskriven. De bedömer att vi kan ta vårt föräldraransvar. Inte för att jag är förvånad men det är ändå en lättnad att det är gjort.

I morgon är det dags för första mötet på BUP och jag tänker räkna det som första steget på en ny väg. En ny väg mot bättre mående för dottern och bättre relationer i hela familjen.

När hon kom hem

9 Jul

Dottern ringde igår. Hon ville komma hem. NU. Det mesta är ju NU med henne, eller helst igår. Vi blev lite förvånade, hon verkade ha landat och ha det så bra hos farmor? Sen kröp det fram. Bästa kompisen var på väg hem från semestern, de har inte setts på några veckor.

Sagt och gjort. Vill hon komma hem är det klart att hon får det. Söndag, måndag eller tisdag spelar ju ingen roll, hem ska hon ju oavsett.

Som en blixt från klar himmel (nästan i alla fall) blev det sonens tur att sparka bakut. Han hade räknat med lugn och ro tills på måndag eller tisdag. ”Nu blir det bara en massa bråk! Nu kommer hon skrika en massa och ta hit sina kompisar och vara högljudd!”

Vad svarar man? Vad tråkigt att du känner så. Jag förstår att du känner så. Jag förstår att du känner så för jag är också orolig för hur det kommer bli.

Jag vet inte. Så jag svarade: Ja. Jag hör vad du säger. Jag förstår att det känns jobbigt.

Och det blev jobbigt. Hon och maken hämtade mig och sonen hos min syster, där vi spenderade några timmar igår. Hon gick inte ur bilen. Hälsade på sin bror när han stack in huvudet, men inte på mig.

Hemma fortsatte avigheten. Plötsligt hade hon försvunnit iväg med en kompis till badsjön precis bredvid. Klockan passerade Melatonin-dags. Hon svarade inte när vi ringde och inte på sms. Vi bestämde oss för att gå dit.

Tydligen förstörde vi (jag) hela hennes kväll. Hon var arg som ett bi men tog sin tablett (tror jag).

Hemma senare dök bästisen upp. Dottern satt i utesoffan när hon kom. Jag satt i vardagsrummet och tittade på TV (läs: höll ett öga på mitt barn, särskilt som hon en stund tidigare strategiskt placerat ett par skor vid altandörren.)

Plötsligt blev det tyst där ute. Jag for upp ur soffan och hann precis se dottern och kompisen försvinna runt häcken, ut från tomten. Klockan var 22.09.

”Stopp!! Du får inte gå någonstans nu. Ni kan sitta här i soffan en stund om ni vill, det går bra”

Hon tänkte alltså dra, utan att säga vare sig det eller vart, efter klockan tio på kvällen. Och jag fick en osande portion väl valda ord och anklagelser om att jag inte litar på henne.

Nej. Hon har helt rätt i det faktiskt. Vi litar inte på henne. Det är inte första gången hon försvinner iväg. Men hon verkar inte fullt lika arg på maken som på mig just nu, så eftersom humöret fortsatte på samma sätt idag fick han ta över kommunikationen med henne, för stunden.

Där är vi nu. Jour igår ända tills vi var säkra på att hon sov. Jour idag. Jour hela tiden. Och genast stiger stressnivåerna i min kropp, jag känner igen signalerna.

Vi är i SÅ stort behov av hjälp här. Av proffessionella människor som kan berätta för oss hur vi ska göra och förhålla oss, och som kan hjälpa henne.

Mamma är alltid mamma

7 Jul

Dagen efter att vi besökte BUP-akuten med vår dotter ringde jag mina förädrar för att uppdatera dem lite mer i detalj. De senaste åren har pappa blivit den jag ringer till i första hand. Min mamma har sällan sin telefon i närheten och när hon senare ser att jag har ringt blir hon lätt stressad och undrar vad hon missat.

Så, jag ringde pappa. Jag berättade sakligt. Vad som hade hänt, vad vi hade gjort, hur planen ligger framöver. Sen sa pappa: Mamma vill nog prata lite också. Ja, självklart skulle jag berätta för mamma också.

I den korta sekund det tar innan jag hör mammas röst händer något. Plötsligt blir jag liten igen. Plötsligt kommer tårarna. Jag kan inte hålla mig saklig som när jag pratar med min pappa. Mamma får trösta mig, det är som om vi flyttas många år tillbaka i tiden, till en tid och en plats som känns så länge sen men ändå så nära.

Där och då spelar det ingen roll att min mamma är sjuk i Alzheimers. Jag vet redan i början av samtalet att jag kommer att få berätta samma sak gång på gång. En liten del kommer stanna kvar, något kommer fastna ordentligt och det kommer hon fortsätta att fråga mig om, kanske i flera månader framöver, utan att minnas svaren hon får.

Efter fyra, fem vändor av samma historia avrundar jag samtalet. Det har fyllt sitt syfte. Mamma har fått veta, mamma har fått vara vuxen, mamma har fått vara mamma och den som får trösta och ta hand om. Själv har jag fått finnas en stund i det som var vi, innan hon blev sjuk och personlighetsförändrad. Jag har fått en stund av ynnest, i min älskade mammas famn. Hon har strykt mig över håret och sagt att allt ska bli bra, om än delvis på ett bildligt sätt, över telefonen.

Det spelar ingen roll. Det är ett sånt där ögonblick varje vettig människa måste uppskatta, minnas, slå in i ett vackert paket med guldsnören och förvara djupt inne i sitt hjärta, för evigt.

Alzheimers eller ej, mamma kommer alltid att vara mamma. Jag är så tacksam för varje gång jag får tillfälle att påminnas om det.

Och så kom dagen då det inte längre fanns något val

4 Jul

Eller, enligt mig har det inte funnits det en längre tid. När ens barn mår dåligt måste man agera. Men, för att göra en liknelse: när föräldrarna båda två sitter på tåg, båda med samma destination men den ena på en avgång som varit på väg ett tag och den andre på en som precis startat igång för att lämna stationen, då måste den med försprång förbise att den andra föräldern är på efterkälken och ändå fortsätta framåt, mot målet, även om den andre muttrar lite och inte hänger med i svängarna.

Målet är att bryta den negativa spiral vår dotter hamnat i. En spiral av isolering, depression, sömnproblem, ätstörningar och självskadebeteende.

Tänk dig att ha t ex den här konversationen en morgon, tjugo över fem, efter ännu en natts dålig och alldeles för sparsam sömn (gäller även mamman i det här fallet):

Dottern: Ge mig tillbaka kniven!

Mamman: vad har du använt den till?

D: Det vet du redan!

M: Jag kan inte ge dig tillbaka kniven om du använder den att rispa dig själv med. Jag tror att du förstår det.

D: Ge mig den! Den är min, jag har köpt den!

M: Nej, jag kan inte ge dig den tillbaka. Du kan få använda den till ett pyssel om jag är med. (Det är en pysselkniv/paketkniv)

D: ÄH! Det spelar ändå ingen roll. Jag hittar ändå något annat jag kan använda.

Om det inte var förr det var dags att söka akut, så var det dags nu.

Sagt och gjort. Tre timmar senare sitter vi i väntrummet på BUP-akuten.

Nu är akutremiss skickad för vidare utredning hos lokala BUP-mottagningen. Dottern har fått Melatonin utskrivet fram tills dess för bättre möjligheter att sova. I morgon kör jag henne till farmor, för att det är hennes högsta önskan att vara där (farmor pratar hon dessutom med) och för att hon ska få en paus från oss några dagar.

OM hon har somnat ikväll när jag går och lägger mig kommer KANSKE jag också sova bättre.

Det var länge sen sist.