En uppdatering

Jag har inte skrivit på länge. Det är inte för att det inte funnits saker att skriva om, för det finns det. Krisen i det senaste inlägget klingade av, men mitt barn mår inte precis bättre.

Sen sist har vi haft ännu ett SIP-möte. Psykologen på BUP har kommit fram till en diagnos, eller kanske mer en inofficiell diagnos, eftersom vårt barn är för ung för att få den. Det finns av samma anledning ingen behandling att få ta del av heller. Vi har varit och hälsat på henne i jourhemmet. Hon ömsom flinade och ömsom fräste otrevliga elakheter. Klart ambivalent reaktion. Skolan funkar sämre och sämre. Det finns inte längre någon resursperson, vårt barn sätter sig i ett grupprum när taxin lämnat av henne och sitter där tills taxin hämtar upp henne igen. Hon deltar inte i något skolarbete. Hon är övergiven, de är rädda för henne. Skolan kan uppenbart inte möta hennes behov. Smekmånadsfasen i jourhemmet är över, hon har nu fått uppleva att gräset inte var grönare där. Men det i sin tur har enligt familjebehandlarna skrämt henne ännu mer; om det är likadant nu som när hon bodde hemma, då kan hon ju inte skylla allt på oss, då följer bekymren henne själv.

Kommunikationen med henne går.. som den går. Om man nu får något svar alls. Själv blev jag kallad kärring sist jag tog kontakt, via sms. I helgen ska jag åka och hälsa på henne igen. Jag ska vara lugn och trygg. Jag ska visa att jag finns här, att jag står pall, för det är vad hon behöver.

Min älskade, älskade, fina, vilsna, rädda, starka dotter.

Livet är tufft. Det fortsätter att vara randigt. När jag jobbar och är fullt upptagen med alla mina elever, då mår jag relativt bra. Sen kommer jag hem, och så fattas hon mig. Helgerna är tyngst, det är oftast då jag har mina gråtdagar, särskilt de helger maken jobbar. Det är de dagarna som tårarna aldrig verkar ta slut.

Men det finns en strimma av hopp. Med en ”diagnos” finns åtminstone en riktning, en skylt som pekar åt vilket håll vi ska gå. Med högre dos antidepressiv medicin och en bättre sömnmedicin har vårt barns kreativitet väckts till liv. Hon vill pyssla. Hon vill skapa, saker till sitt rum. Sitt rum hemma här, hos oss. Det skulle hon ALDRIG erkänna för oss, men hon släppte garden och undslapp sig en kommentar om det till jorhemmets psykolog idag, som vidarebefordrade den till oss.

Det är den första strimman hopp på länge, mycket länge. Att det blir en lång resa det här, det har vi redan insett. Alla strimmor av hopp känns som att vinna en miljonvinst på lotto, eller nåt. Vi lever från stund till stund, från dag till dag. Åtminstone den positiva effekten har det här eländet fört med sig, att vi lärt oss att uppleva och uppskatta livet och stunden och det som är nu. Jag vet att det är en kliché men det bryr jag inte om. Det är ändå just precis hur det är.

Annonser

Ännu en kris

Händelserna kring vårt barn tycks bli allt mer komplicerade och mångfacetterade. Vi är många kockar i den här soppan. När det händer något dramatiskt verkar alla börja börja yra runt och agera på sitt eget håll. Resultatet av det är mer eller mindre kaos och att kommunikationen intensifieras men inte nödvändigtvis landar i ett utfall som är till vårt barns bästa. Även om intentionerna alltid är att allt vi gör ska vara för hennes bästa.

Det började med ett oroväckande samtal som jag fick från skolan för tre dagar sen om saker hon berättat, följdes av ett besök på bup i förrgår hos psykologen som resulterade i att de skickade remiss vidare då de anser att den psykiatriska öppenvården inte räcker till för henne och nådde sin kulmen igår, då skolan rapporterade om att hon skurit sig. Illa. Över nästan hela kroppen.

Jourhemsföretaget kallade in sin egna psykolog. Han spenderade sex timmar med vår dotter igår. Från början var agendan att få in henne till bup-akuten. Men, hon vägrade som väntat. Vilket var bra, för bup- akuten skickar bara hem patienter som inte tydligt signalerar att de är suicidala. Besök där hade bara gjort situationen ännu värre för henne.

Under mötet med jourhemsspykologen bedarrade stormen. Krisen klingade av. Ett besök på akuten blev aldrig nödvändigt.

På onsdag har vi Sip-möte igen. Det hade inte kunnat komma mer lägligt.

Bokstavligen mitt i gårdagens kris hade maken och jag ett möte inbokat med familjebehandlarna. ”Hur blir det för dig?” är en fråga de ofta ställer.

Hur blev det för mig? För oss?

Jag bröt ihop alldeles på jobbet igår. Åkte hem innan skoldagen var slut. Ställde mig och strök tvätt som om det inte fanns någon morgondag, i väntan på mötet med familjebehandlarna. Jag hade inte sovit sen klockan tre natten innan. Efter mötet och efter återkopplingen från jourhemspsykologen försökte vi ordna normalt fredagsmys med tacos och film men det resulterade i att jag och maken rök ihop i ett gräl. Det ordnade sig ganska snabbt tack och lov. Sen tog jag en Lerigan för att säkerställa nattsömnen och återhämtningen. Och ja, jag har sovit som klubbad.

Min hjärna behövde det.

Min själ var djupt skakad.

Mitt hjärta hade åter brustit.

Lågt

Det finns inte mycket att säga. Det är lågt här. Jag har gått från aktivt felsökande, analyserande och reflekterande till mer bara.. apatisk. Det spelar ingen roll vad mina spekulationer leder fram till för teser. Det finns inget jag kan göra ändå.

Vårt barn bor inte med oss. Hon har inte bott med oss på mer än två månader. Hon vill inte prata med oss. De senaste dagarna har vi fått signaler om att hon är väldigt låg och deppig. Idag hade hon självskadat igen.

Familjebehandlarna träffar oss och henne, på var sitt håll. De berättar om uttrycken hon ger av att under sin uppväxt ha känt sig övergiven, inte sedd, lämnad åt att ha fått klara sig själv och dessutom ta ansvar för sin storebror. Hon är ledsen. Antagligen ännu mer nu, efter att hennes bror för drygt en vecka sen sa till henne när hon ringde att ”Du har svikit den här familjen!”. Vi har förstått att det tog hårt, väldigt hårt. Snipp, så är sista bandet/länken till familjen avklippt (för ingen av dem klarar av att reda ut det med den andra) och hon är än mer ensam än tidigare. Självvalt ensam, men hon gör nog så gott hon kan. Hon skulle prata med oss, hon skulle bo här med oss, om hon kunde det. Jag vet det.

Älskade barn. Älskade, älskade barn. Du har inte svikit oss. Din bror känner så, men jag och pappa gör inte det. Vi saknar dig så oerhört mycket. Ditt skratt, din värme, din fart, dina upptåg och dina idéer. Vi saknar att få vara din mamma och pappa. Vi önskar att vi hade förstått din känslighet, din sårbarhet. Jag vet inte om vi hade kunnat förebygga det här du går igenom nu men gudarna ska veta att vi hade försökt om vi vetat. Du maskerade så väl dina svårigheter. Du kämpade så hårt, kompenserade och försökte passa in, förstå och klara av. Vi såg inget. Märkte inget. Inte förrän du högljutt började ropa på hjälp. Och nu vill du inte ha vår hjälp, nu tvivlar du på om ens någon kommer kunna hjälpa dig.

Men vi väntar på dig. Vi finns här. Vi kommer alltid att finnas här, så länge vi får vandra på jorden. Vi överger dig aldrig. Älskade, älskade barn❤

En randig tillvaro

Det är underligt hur lätt man vänjer sig, hur det abnorma och onormala blir normalt. Men det händer ju överallt, hela tiden. Och även här hos oss.

Förvånande många dagar passerar, bara så där. Ett barn saknas, ja men det är ju normalt. Som vanligt. Som vi haft det i två månader nu.

(Två månader?!)

Sen kommer dagar och stunder när det inte alls känns normalt och vanligt. När det känns som om en hammare slår en i huvudet. Mitt barn! Mitt älskade, fina, fantastiska, livfulla, glittrande, starka, underbara barn! Hon är förlorad, tänker jag då. Hon är borta. Hon kommer aldrig komma hem igen. Sorgen väller över mig, tårarna tar inte slut. Men sen gör de det ändå.

Randigt. Jag lever randigt. Det är en faktskt ganska bra beskrivning.

Familjebehandlingen har så sakteliga kommit i gång. Våra familjebehandlare har träffat vårt barn tre gånger, och oss några gånger ytterligare. Den närmsta tiden ska vi, både hon och vi, träffa dem en gång i veckan. Dottern har också fått mer frekventa besök på bup inbokade, även det en gång i veckan, under de närmsta två månaderna.

Nu måste det väl snart kunna hända något. Arbetet måste leda framåt på något vis.

Men tills dess lär väl tillvaron fortsätta sin randighet.

Nyårstankar

Nyår har aldrig varit min grej. När jag var tonåring och ung vuxen var det som värst. Att bli inbjuden till en fest, att ens ha några att fira med, kändes aldrig givet. Tanken på att behöva spendera nyår med nödlösningen mina föräldrar kändes som den värsta sortens sociala bottenkänning jag kunde tänka mig. Nyårsdagsvaacum och ”hjälp, nu har jag hela året framför mig” genererade prestationsångest, som känslan av alla möjligheter i världen kan frambringa, särskilt hos unga. Andra januari brukade lättnaden vara stor att ha nästa nyår så långt framför mig i tiden.

Ett år känns nu för tiden så kort. Nyår kommer så ofta så det är ingen stor grej. Jag har ingen prestationsångest. Jag måste verkligen inte få ett kvitto på min sociala duglighet genom en festinbjudan. Jag kan lika gärna bjuda in själv i så fall, om jag nu ens är så sugen på fest, vilket jag väldigt sällan är. I år firar vi med ett par goda vänner, samma som oftast. Det blir lugnt och trevligt och gemytligt, som det brukar bli med dem, och det passar mig och resten av familjen perfekt. Ja, de tre av oss som tillbringar nyår tillsammans, vill säga. Hur min dotter kommer att tillbringa nyårsafton har jag ingen aning om.

…

Sen är det detta med nyårslöften, något jag visserligen la ner för många år sen men som alltid ligger och pockar på uppmärksamheten under nyårskvällen. Nyligen läste jag någonstans någon som skrev att i stället för att lova på nyår så skulle hen förlåta på nyår. Sig själv, i första hand. Det vore något! Tvärtom från att planera prestationer faktiskt. Det skulle ju till och med jag klara av.

Jag förlåter mig själv för att inte ha varit den perfekta föräldern. Inte den perfekta läraren heller, och inte den perfekta makan eller vännen. Inte heller den perfekta kompisen till mig själv. Jag kommer jobba vidare på allt detta, mer eller mindre, oavsett om jag lovar något eller inte, och det är det som räknas. Och jag ska glädjas istället. Glädjas åt och vara tacksam för allt jag känner att jag är nöjd med det här året. Glädjas åt allt som är, allt och alla som jag har.

Tack!

Vad som hände på juldagen – den korta versionen

Hur det gick? Ganska mycket åt skogen.

Hon kom dit. Hon hälsade på alla men ignorerade oss. Mycket folk, mycket liv, glada småkusiner som sprang runt och lekte.

Efter en timme gav jag upp. Jag klarade inte av att hålla ihop. Då hade jag redan spenderat lång tid badrummet med att andas djupt och badda kallt vatten under ögonen.

Så jag avvek. För hennes skull, för allas skull.

Senare på kvällen blev det ändå ett möte, en ordväxling. Det hon vräkte ur sig blev som ett hårt knytnävsslag i magen. Jag kunde inte sluta gråta helt i ett dygn efteråt. Sorgen, saknaden och maktlösheten överväldigade mig.

Igår försökte jag ringa henne. Inget svar, som väntat. Jag skickade ett sms, om försoning, som en utsträckt hand. Fick svar, så argt, så sårat, så fullt av raseri och klander.

Jag (vi) har förstört hennes liv. Hon hatar oss. Vi tror att vi är så bra och perfekta men det är vi inte. Hon vill inte se oss, inte träffa oss och definitivt inte bo med oss.

Pang. Ytterligare ett slag. Mitt barn, vi som en gång varit så nära varandra, är så förtvivlad, så full av vrede, så outhärdligt ledsen och det finns ingenting jag kan göra för henne. INGENTING. Det enda jag kan göra är att backa undan, ta emot rapporterna från jourhemmet sent på kvällen om att hon bara gråter och förlita mig på att de kan trösta henne när inte jag får. Ha tålmod, härda ut helgerna och ha tillförsikt till processen, bara allt kommer igång igen, familjebehandlingen, de utökade bup-besöken.

Ingen vet varför hon är så arg på oss. Hon vet inte det själv heller. Jag tänker att den dagen måste komma snart, när hon får hjälp att förstå och sätta ord på det. Innan dess kommer inget att bli bättre, bara sämre.

Jag hoppas att den dagen kommer väldigt, väldigt snart.

Tills dess tar jag fram verktygslådan igen. Andas, försöker stanna vid att notera vad som händer, vilka tankar och känslor som dyker upp, utan att döma. Bara acceptera.

This too shall pass.

Juldag

Vi ska få träffa vårt barn idag. Jag har tre och en halv timmes bilfärd på mig att samla ihop mig, ladda och kunna möta mitt barn lugn och glad och avslappnad, oavsett hur hon möter mig.

Vi har haft en bra jul hittills. Varit hos svärfar i några dagar. Lugnt och skönt, ingen stress, inga konflikter orsakade av förväntningar och för mycket nära umgänge. Bara bra.

Idag har vi packat ihop oss och satt oss i bilen, på väg söderut igen. Stämningen är inte lika avslappnad längre. Maken har vänt sig inåt och blivit på mutterhumör, min rynka mellan ögonbrynen har djupnat, nervositeten fladdrar i magen, tårarna ligger och lurar. Jag messar min pappa, där dottern sovit i natt, och frågor hur hon mår, hur de har det. Allt är lugnt, svarar han. Hon mår bra.

Jag vet inte vad vi kommer att mötas av idag. Det får bli som det blir med det. Det är säkert lika spänt för henne att möta oss idag som tvärtom, om inte mer. Men jag är spänd ändå, över att få se mitt barn igen, att få vara i hennes närhet i några timmar. Jag förväntar mig ingenting, inte ens att vi kommer att prata med varandra. Hon kommer artigt att tacka för julklapparna, det vet jag, men mer än så är nog att hoppas på för mycket. Min känsla bottnar nog lika mycket i att få ynnesten att vara i samma rum som henne som att sen se henne lämna oss igen. Det är nog det värsta, det jag fasar för mest.

Allt har gått så bra, veckorna fram till julen, julafton, ända tills nu. Nu är jag bara en enda stor knippe känslor som far omkring all over the place.

Tills sist, en riktig klyscha, men som så ofta sägs just därför att den är sann:

Ta inget för givet. Ta ingen för givet. Gläds och var tacksam för de relationer du har, för de människor du älskar, tycker om, uppskattar, har lyckan att få ha i ditt liv. Och alla andra också. För ingenting, och ingen, är självklar.