Äktenskapskriser och personlighetskonflikter

27 Aug

Det frestar på att leva tillsammans. Mer eller mindre, för alla som lever i en relation. Den som säger något annat ljuger, eller så lever den personen inte tillsammans med sin partner utan kanske mer ett parallellt liv, under samma tak. Och det är inte det jag definierar som relation, i det här sammanhanget. 

Vi har varit ihop i många år, min man och jag. I vinter blir det nitton år, för att vara mer exakt. Bara den där siffran, 19, har varit en del av vår senaste kris. Hallå livet, hur fort går det egentligen?! Och vad ska vi ta för beslut inför kommande nitton år?

För oss två har nitton år inneburit ett gäng kriser också. Ibland rena relationskriser men ibland också personliga kriser, som spillt över på relationen och blivit till en relationskris trots att det inte alls var oss som par det handlade om från början. 

Vi är lite såna, min make och jag. Vi uppfylls av känslor åt alla möjliga håll och är man sådan som person lever man ganska mycket sitt liv som i en berg-och-dalbana redan som det är. Lägg där till en partner som fungerar likadant. Det kan bli ganska mycket av en Rocky Road, så att säga.

Dessutom, trots att vi på ett sätt är lika som personer, är vi på de flesta andra väldigt olika. En bok vi haft mycket roligt med är Omgiven av idioter av Thomas Erikson. Den har gett oss djupa självinsikter och möjligheter att skratta ibland åt situationer oss emellan som tidigare bara skapade frustration. Åtminstone i efterhand, när känslostormen lagt sig. 

Den som läst den här boken förstår vad jag menar när jag berättar att min man är en väldigt röd person, och att jag är huvudsakligen grön, med blåa stänk. Hans mål med verksamheten är alltid just det; sjäva målet. FORT och NU, helst IGÅR. Han är en drivande persom som gärna ger sig in i nya projekt som att renovera kök, starta föreningar eller bestämma sig för köpa en båt för ett par hundra tusen trots att han i princip aldrig har framfört ett fordon på vatten tidigare eller ens har någon erfarenhet av båtliv. Han funderar inte, han ger sig bara in i saker, utan att överväga hur det påverkar hans omgivning eftersom det ofta är lite av en icke-fråga för röda personer, det här med hur ens agerande påverkar andra. Sociala relationer är inte ett prioriterat område kan man säga.

Om min man är gasen, så är jag bromsen. Jag är den som stabiliserar och utövar damage control. I hans värld är jag ibland en käpp i hjulet, men där är vi alltså av skilda uppfattningar. För mig är det viktigt att alla mår bra, att allt är lugnt och att ingen fara finns på taket. Risker är inte min grej. Snabba beslut är verkligen inte min grej, om än undantagsvis. För mig är vägen viktigare än målet. Jag ser vägen som en process, och alla steg, alla detaljer i processer är viktiga. En sak i taget, liksom. Och allra viktigast i alla processer är ställtiden, den tid då en funderar och överväger, på allt och inget. Den tid då röda personer bli galna för DET HÄNDER JU INGENTING HÄR.

Det skulle kunna illustreras så här. Min man man älskar att ta stora beslut och genast börja verkställa dem. Jag älskar att strosa i skogen i timmar och plocka blåbär och lyssna på skogens ljud genom ena örat och en bra ljudbok genom det andra.

Vem som helst fattar att vår relation krisar med jämna mellanrum. Hans tempo stressar mig. Mitt icke-tempo stressar honom. Samtidigt sätter vi färg på varandras liv och ger varandra möjlighet att se andra sidor av saker och ting, och se dem ur nya perspektiv. Det är berikande på samma gång som det tar mycket energi av oss att anpassa oss till varandra. 

Och det är det som kommit upp nu senast. Hur mycket och hur länge orkar en anpassa sig till en annan person? I nitton år? Eller längre än så? För det bara det som det handlar om. Kärleken vi har till varandra är otvivelaktig. Och det är det som gör det hela så svårt. Vi älskar varandra, hur idiotisk vi än tycker att den andra är. 

Så vad gör vi? Ja, för min del processar jag vidare, i alla fall.

Annonser

Back to the Vardag igen

12 Aug

Sista helgen innan semestern är slut. Maken har jobbat en vecka. Obehagliga vibbar och en oro, tar allt vid nu, där vi lämnade det i juni?

Våren var inte rolig. Inte vintern heller. Livet och allt vad den innebär av jobb, familjerelationer och krisiga jämna födelsedagar tog ut sin rätt. På min man i första hand. Men eftersom vi lever i en relation tillsammans så spillde den också över på mig förstås. Och det är väl aldrig ens fel att två träter?

Jag vet inte. Allt blev till en enda röra i alla fall. Och följden blev att vi nu lever i en slags tvåhövdad tillvaro. Konstigt är det. Å ena sidan pratar om huruvida vi ska avsluta vårt äktenskap och separera. Å andra sidan pratar vi om framtidsplaner tillsammans. Nästa vecka, nästa år.

Jag vet inte vad som är vad. Vilka av våra problem som våra tillsammans, mina eller hans. Det vet han nog ännu mindre än jag. Allt är sammanflätat på något vis. Vi är sammanflätade. Vår historia börjar bli lång och omfattande. Dessutom tror jag att vårt äktenskap får bära hundhuvudet för saker som egenligen inte alls borde ha med vår inbördes relation att göra.

Vad är jag? Vad är han? Vad vill vi var och en, oberoende av den andra? Det finns frågor här som behöver få svar. Som måste få det.

Ibland tänker jag att det här är en kris som vi just nu arbetar oss igenom. Att vi kommer att gå stärkta ur den. Och iblandseglar en musikslinga upp i mitt huvud, från en sång med Lisa Nilsson, om ett långsamt farväl.

Det är en process vi måste ta oss igenom. Det vet jag. Oavsett var vi landar så måste vi processa oss fram till rätt beslut och det tar uppenbarligen tid. Men hur vet man att det är nog? När det är dags att ge upp, och OM man ens borde ge upp? Och handlar det här med att ge upp mycket om vilken slags person man är? Jag är inte den som ger upp. Att bryta upp och kasta mig ut i det okända är inte min grej. Någon annan hade kanske redan gjort det vid det 9här laget.

Rådvill och orolig. Det är vad jag är. Guidning och vägledning skulle sitta riktigt fint just nu.

Hej bloggen

5 Aug

Det är lite lustigt hur en blogg som lämnats åt sitt öde lever som sitt eget liv. Som om inlägg som skrivs får ringar på vattnet som aldrig tycks ta slut.

Varför lämnade jag bloggen åt sitt öde? Ja, för att jag inget hade som jag ville säga. Den här bloggen var ju alltid min egen, jag skrev alltid främst för min egen skull. Jag hade länge inget att säga, i skriftlig form. Jag har mest varit en tänkare, och antagligen för lite av en pratare de senaste åren. Mycket har jag hållit inom mig, många tankegrottor har jag gått in i, där det inte alltid funnits en distinktion mellan tankar och känslor utan allt blivit till en enda sörja av delvis obearbetade upplevelser,  känslor och tankar om dåtid, nutid och framtid. 

Att formulera är att bearbeta, för mig. Att säga, eller skriva det jag tänker på, är ett sätt att få klarhet, att förstå, att landa. Att komma vidare. Att inse var jag är, just för att kunna komma vidare. Oformulerade tankar och känslor känns så läskiga i grottmörkret. Jag måste börja kommunicera dem igen, på endera sättet.

Så. Vad har hänt sen sist?

Ja, mycket förstås. Det är ju så med livet.

Barn som växer upp och stänger in sig på sina rum. Vad hände där? Jag var nog inte redo att bli tonårsmamma. Kanske till det barnet som fyller tretton nästa vecka, men inte till barnet som ännu inte fyllt elva men som är minst sagt brådmogen och beter sig som om hon också skulle fylla tretton.

Äktenskap som förändras. Eller kanske snarare inte förändras? Det kanske är personerna i äktenskapet som gör det. Eller så blir det så, när åren går och tillräckligt mycket vatten har runnit under broarna. Samma gamla problem, samma olikheter, samma kompromisser. Men också samma kärlek och gemenskap, som kanske till och med blivit starkare och djupare med åren. De snart nitton åren. Frågan är hur en gör när orken svajar. Inspirationen. När en börjar undra om det inte skulle behövas en livsförändring. Ett uppbrott, en nystart. Och samtidigt undra om det skulle vara värt allt en skulle förlora. 

Föräldrar som blir äldre. Den ansträngda, skuldfyllda relationen till en mamma sjuk i ett fortfarande ganska tidigt stadium av Alzheimer. Oron för en pappa som måste gå och operera förändringar med elakartade celler i. 

En mycket allvarligt sjuk svärmor i väntan på en hjärttransplantation.

Ett älskat sommarställe som kanske inte kommer att kunna vara kvar i familjen om några år, pga av åldrande föräldrar, delägarskap med kusiner och en fastighetsmarknad som kommer att göra det svårt för någon att köpa ut någon annan, eller ens dela på årskostnaderna och arbetet.

En syster under mycket hård press, med egen sjukdom som ibland orsakar suicida planer och en son som äntligen ska utredas för adhd/Asperger eller vad det nu kan vara fråga om. 

Vänner. De där gamla vännerna en har, som en flyttade från för tretton år sen och nu ”flyttat tillbaka” till. Relationerna där som inte är desamma längre, inte lika nära som de var. Sorgen över det.

Jag tror att det är en av anledningarna till allt det här grottandet de senaste åren. Jag har ingen jag pratar med. Ingen nära, som jag känt länge. För jag pratar inte med vem som helst. Jag öppnar mig inte för folk. Jag känner mig inte intresserad av nya nära relationer.

Prat över huvud taget, förresten. När pratar folk med varandra öga mot öga nu för tiden? Utan att samtidigt kolla mobilen med jämna mellanrum? När handlar samtalen om vardagliga saker och djupare saker, utan ständiga avbrott av att deltagarna fått ny input och svårligen kan stoppa sina impulser utan då och då radikalt byter ämne apropå ingenting eller utropar ”Hörni, ni måste kolla på den här!” så att det samtal som kanske ändå hölls får ett abrupt slut? Jag vet inte, jag. Även om jag också är ett barn av min tid känns det långt ifrån ok alla gånger.

Ju äldre jag blir, desto mer introvert verkar jag bli. På gott och ont. På gott är att det är skönt att äntligen känna sig ok med att vara den jag är och innerst inne alltid har varit. Det är ju så ”ocoolt” i vårt samhälle att inte nätverka,  vara social och extrovert aktiv jämt och ständigt. Men jag är helt enkelt inte en sån person och det är skönt att ha accepterat det äntligen. 

Det onda med det introverta är då att de sociala behov jag trots allt har inte blir tillgodosedda fullt ut. Och då menar jag inte ytligheter som champagneklubbar och middag med grannar och sånt, utan den djupare formen av sociala relationer. Den saknar jag.

Jag får se hur det blir nu. Kanske kan bloggen bli en ventil för mig igen?

..och dyslexi var det.

19 Feb

Eller är det, förstås. Jag är så oerhört glad att skolan och vi enades i att göra den här utredningen, för logopeden sa till min dotter ”Vet du, jag är så glad att du kom hit NU!”. 

Min dotter tillhör nämligen enligt logopeden en grupp, vanligtvis ”duktiga” och flickor som bland annat är starka verbalt. De lyckas mörka och kompensera för sina läs- och skrivsvårigheter långt upp i åldrarna. Det är inte ovanligt att dessa barns dyslexi inte uppdagas förrän i åk 9 eller på gymnasiet. 

Min dotter har använt flera olika strategier hittills, har det visat sig. Hon hade förmodligen klarat av skolan på en ok nivå i några år till. Men, tack vare diagnosen nu har vi kunnat skapa en verktygslåda åt henne.

1. En egen dator. På den kör hon tangentbordsträning två gånger i veckan.

2. Högläsning för oss tre gånger i veckan, för att underhålla/förbättra hennes tekniska läsning.

3. Talsyntes och Stava Rex mm förskrivna av logopeden, att ladda ner till hennes egen dator.

4. Legimus, som app, nedladdad till hennes telefon. För att kunna lyssna på vilja böcker som helst.

5. Inläsningstjänst, också den via telefonen, där hennes lärare lägger in aktuella läromedel de använder i skolan.

6. Tillgång till dator i skolan, att skriva texter, inlämningsuppgifter och prov på.

Det var INTE lätt, allt detta. För henne att acceptera. Men när vi lyckades ge henne bilden av att detta är som innehållet i en verktygslåda, som hon bestämmer själv över, då gick det lättare. Hon FÅR läsa själv i sina läroböcker, men OM hon känner att hon vill och behöver kan hon lyssna via inläsningstjänst. Det är helt upp till henne.  

Tangentbordsträningen och lästräningen är dock inte frivilliga. Dessa två måste hon göra. Men senare blir det bara lästräning förstås, när hon känner sig säker på tangentbordet. 

Så, nu är vi på banan! Jätteskönt är det att hon bara går i fyran ännu så länge och att allt är förberett nu, för att hon ska ha en rättvis chans att göra bra ifrån sig skolan även när kraven ökar på skrivförmågan och texterna blir mer avancerade.

Som alltid konstaterar jag att man ska lita på magkänslan som förälder.

Dyslexiutredning

19 Dec

Det här med genetiskt arv. Det är lite både och med det. Vissa saker önskar man som förälder att man inte förde vidare till sina barn. 

Just den misstänkta dyslexin kommer inte från mig, den finns på makens sida. Han själv,  hans mamma och hans syster har samma typ av svårigheter med det skrivna språket. Och nu utreder vi alltså dottern. Det blir intressant att få veta resultatet, för ingen av de andra är utredd. Det låg liksom inte i tiden när de gick i skolan.

Det är en lättnad som förälder att det funkar som det gör och är som det är nu för tiden. Att ha dyslexi är som att vara närsynt och ha glasögon. Man behöver inte känna sig dålig och korkad, det handlar inte om att man är lat eller slarvig. Man kan få massor med hjälp i den datoriserade värld vi lever i, och i skolan anpassningar och förståelse från pedagogerna, eftersom kunskaperna om läs – och skrivsvårigheter finns nu. De fanns inte förr.

Dottern är väl den som tar det här med dyslexiutredning en hårdast. Hon vill inte vara annorlunda, inte sticka ut. Samtidigt hör jag ju så tydligt när vi sitter där inte hos logopeden hur hon har det i skolan. Hon berättar betydligt mer öppenhjärtigt för logopeden än hon gjort för oss föräldrar. Om hur får ont i magen så fort de ska skriva en text. Om hur hon gömmer det hon skriver med handen för att ingen ska se. 

Så, nu får se vad resultatet visar. Dyslexi eller inte, svårigheter har hon, och det är bra att hon, vi och skolan får veta exakt vilka de är.

Pigg i november?!

27 Nov

Det känns väldigt konstigt. Jag hänger inte riktigt med på att det är en knapp månad kvar till jul, för så här års brukar jag mer eller mindre ha gått i ide. Jag brukar vara så trött, så trött. Soffan brukar vara min konstanta vän och tillflyktplats. Så har det varit så länge jag kan minnas. Större delen av mitt vuxna liv i alla fall.

I år är det märkbart annorlunda. Så pass annorlunda att jag alltså hamnat ur fas med vilken tid på året det är. 

Jag är inte trött!

Eller jo, jag somnar som klubbad vid tio, halv elva på kvällen. Men det är ju efter en hel dag. Jag har energi, jag orkar och vill göra saker. Det är minst sagt ovant!

Jag har gått ner 11 kg det senaste halvåret, det spelar säkert in. Men den största skillnaden tror jag är att jag äntligen har tillräckligt med sköldkörtelhormon i kroppen. När jag tänker på hur jag mår den här hösten, efter att jag i våras höjde Levaxindosen till den högsta jag haft, så börjar jag misstänka att jag var o- eller undermedicinerad länge. Väldigt länge. Typ, många år.

Känslan är förunderlig. Kan man må så här, så här dags på året? Är det möjligt?

Tydligen är det möjligt. Och jag tackar min lyckliga stjärna och glädjer mig. 

Hoppet i en diagnos och en medicin

13 Nov

I fredags gick vi alla hem från jobbet med ett leende. Ett leende fyllt av hopp och lättnad. 

Man ska inte hoppas för mycket, det vet jag. Inte på en sån här sak. Men med tanke på hur j-vligt det varit, för alla inblandade, och på hur spiralen är negativ och inte bryts, hur mycket vi än kämpar och hur många insatser vi än gör, så hoppas vi nu. Av hela våra hjärtan.

Eleven vi kämpat så oerhört med har blivit utredd och fått en diagnos. Diagnosen är grav ADHD (och ingen av oss är ett dugg förvånad). Föräldrarna kom direkt från mötet de var på och berättade för oss. Det ska provas medicin, direkt nu i helgen.

Jag är inget fan av att medicinera barn med ADHD egentligen. Men i det här fallet finns det ingen annan utväg än att prova det. 

ALLT falerar för det här barnet. Relationerna till föräldrar, kompisar och skolpersonal. Självkänslan som krymper för varje dag eftersom varje dag innebär olika former av misslyckanden. En enda negativ spiral, för ett barn med skarp intelligens och ett oerhört känsligt sinne som med största sannolikhet är lika plågsamt medveten som vi andra om att ingen rår på hen. Hen kan bete sig precis hur hen vill, både fysiskt och mentalt. Och hen gör det. På bekostnad av alla, precis alla, runt omkring sig. Det finns ingen vuxen som orkar ge det lugn,  den fasthet och den trygghet över tid som detta barn så desperat behöver. Som alla barn behöver. Det här barnet är en för stor utmaning för oss alla, enskilt var och en.

Det är ett åttaårig barn vi pratar om. Som ingen rår på, fullt ut. Det är därför ett ensamt och desperat barn. Förmodligen ett barn som känner sig djupt sviken och övergiven av vuxenvärlden.

Hur det kommer bli för det här barnet i framtiden är inget en vill tänka på, ens en gång. Prognosen är inte god, det behöver man inte leta länge för att hitta forskning som visar.

Så nu står hoppet till medicin. Hoppet står till att den kemikaliska substansen ska hjälpa barnet att ”komma ner”. Att få ett lugn i sin hjärna, i sina tankar, i sin själ. Att få en möjlighet att kunna lyckas. Lyckas låta bli att slå och hota andra. Lyckas låta bli att skrika könsord konstant i klassrummet. Lyckas arbeta med en skoluppgift. Lyckas börja bygga bättre relationer till alla människor runt omkring.

Det är det sista hoppet. Föräldrarna orkar inte. Vi orkar inte. Det är fruktansvärt att inse och erkänna men så är det. Jag har under mina snart 17 år i yrket bara träffat på ett annat barn som inneburit en sån utmaning och tagit så mycket energi av mig som det här barnet gör (och då var det ett barn vi var två resurspersoner på samtidigt, till slut).

Nu får vi vänta och se. Och hoppas. Hoppas, hoppas, hoppas. Att föräldrarna inte kommer på andra tankar. Att medicinen hjälper. För om den gör det kommer det här barnet att ha en chans. 

Äntligen.