Efter mörker kommer ljus

Det har varit den mest mörka och regniga höst jag kan minnas på länge. Den har varit tuff på flera sätt men inte skräckfylld och fasansfull som förra året, tack och lov.

Beslutet om att familjebehandlingen inte får fortsätta. Avslag om skolskjuts. Min pappas (tack och lov) mindre stroke. Makens dipp, då han plötsligt backade arton steg och började resonera om situationen kring vår dotter som om resan vi gått igenom tillsammans de sista två åren inte överhuvud taget ägt rum (och jag plötsligt fick rollen som ensam vårdnadshavare under några dagar, eftersom maken liksom trillat av tåget). Dotterns svängningar i humöret, affektutbrott och panikångest. Och hur hon återigen börjat ta ut sin ångest, rädsla, sorg, ilska och frustration på mig genom att verbalt attackera mig timmar i taget. Jo, och så slitet på jobbet förstås. Mina spretiga elever som dessutom mått så dåligt den senaste tiden och effekterna det får på hela gruppen och oss som personal och så skolledningen som först nu börjar fatta och förstå hur situationen ser ut.

Jag har befunnit mig i ett utförandeläge, utan utrymme och möjlighet till reflektion. Jag har hållit näsan ovanför vattenytan, men det har krävts åtskilliga krafter.

Men, det finns hopp. Det känns ändå som om vi, trots tillfälliga bakslag, rör oss framåt, om än så sakta. Maken kom upp ur sin dipp, överklagan till socialtjänsten godtogs och vi fick beviljat 6 månaders familjebehandling till och fick veta att vi trots allt kan få skolskjuts beviljat om närvaroteamet i kommunen intygar att det vore förödande för vårt barn och hennes förutsättningar för skolgång att tvingas byta skola.

Dessutom, efter den verbala (och för första gången på gränsen till fysiska) attacken från dottern igår, orsakad av ett tunt veck på en teckning, eller bananer eller vad som nu egentligen var triggern den här gången, kunde vi adressera ämnet utredning. Det ämne som vi föräldrar aktivt undvikit då vi tillsammans med hennes psykolog gjort bedömningen att den heta potatisen är bäst om han initierar och driver. Nu har det inte lett framåt ändå, den dörren är fortfarande stängd i hennes värld. Men ändå, vi kunde prata om det.

Så, det är bara att kämpa vidare. Ta armkrok med alla som erbjuder sin hjälp. Räcka till på alla plan i den utsträckning som går och inte glömma bort sig själv.

Efter mörker kommer ljus.

Motvind

Man blir trött av motvind. Så trött att man inte alltid orkar ta tag i det man måste.

Alla med barn som behöver extra stöd i form av insatser från samhället måste kämpa, mer eller mindre. Det har jag förstått. Det blir en dubbel kamp. Man kämpar för sitt barns rättigheter och man kämpar i relationen med sitt barn. Det går inte lätt någonstans.

En tolvåring som två gånger tar en överdos tabletter får socialtjänsten att reagera. Oj, vilken effekt det blir! Åtgärder och insatser. Men sen går tiden. Den kvarstående och viktigaste insatsen, familjebehandling, avbryts. Det finns inte ens någon motivering. I rutan på beslutsformuläret står att insatsen pågått i ett år och anses vara klar. Men de enda som anser sig vara klara är soc.

Mitt barn kämpar fortfarande med att förstå och hantera sig själv och sin omgivning. Hon behöver fortsatt stöd i sin relation till oss. Soc skriver i senaste (och enligt dem sista sip-mötet!?) att ”föräldrarna måste på egen hand börja arbeta i relationen med x”.

Det blir ett slag i ansiktet. Vi har inte gjort någonting annat, i hela hennes liv, och under året med familjebehandling har vi arbetat superintensivt med exakt det. Relationen med vårt barn. Soc formulerar sig som som om vi bekvämt lutat oss tillbaka och överlåtit föräldraskapet på familjebehandlarna.

Men de kan ju lätt missförstå, inser man. När ingen från soc har haft ett samtal med vårt barn under de senaste nio månaderna. Ingen. BBIC, Barnets Behov I Centrum, står det som rubrik på beslutsunderlaget. Vi kan för vårt liv inte förstå hur vårt barns behov står i centrum. För det gör inte det. Det är pengar som har huvudrollen, det är ekonomi som styr. Det finns INGEN annan logik i det faktum, att de nu släpper taget om vårt barn. Avslutar alla insatser. Inte tycker att vi ska ha fler sip- möten.

Vårt barn är fortfarande hemmasittande. Vårt barn har fortfarande en underliggande, svår och utmanande problematik.

Vi fattar inget. Vi fattar verkligen ingenting.

Sen toppar kommunen hela sörjan med att avslå vår ansökan om skolskjuts, för att hon ska kunna ta sig till skolan de korta stunder i veckan som hon skoltränar. Motiveringen är att det innebär en merkostnad för kommunen, då hon inte går i den geografiskt närmsta skolan. Skillnaden är tre kilometer. Tre. Plötsligt är de vackra orden om ”fritt skolval” bara dravel. Rektors vädjan och förklaring om varför han anser vår dotter behöva skolskjuts har de bara ignorerat. Intyget från bup hann vi inte ens skicka in innan beslutet togs.

Vi är trötta. Vi måste överklaga, allt. Vi måste strida för vårt barns rättigheter. Vi får inte acceptera att kommunen inte tar ansvar för sina medborgare, som kommunen är skyldig att göra.

Det är vårt barns liv, utveckling och välmående det handlar om. Och när familjebehandlarna försvinner om en månad finns bara vi kvar, att själva strida.

Lördagsvilan

Det blev en intensiv sista vecka inför höstlovsveckan. Sista två veckorna har varit intensiva. Maken har varit utomlands och allt ansvar för allt har blivit mitt. Skjutsa dottern till och från skolan och bup, jobba heltid (alla lärare vet hur intensiva arbetsdagar det är i skolan), all matlagning, disk, tvätt och städning. Och så mitt i allt fick min pappa ännu en stroke.

Det blev inte illa den här gången heller (TACK OCH LOV) men tillräckligt illa för en vecka på sjukhus och nu ytterligare två veckor på en rehabiliteringsklinik. Han är okej trots allt, det är värre med mamma. Alzheimer och frånvarande make/anhörigvårdare rimmar illa. Så, vid sidan av allt annat har jag åkt fram och tillbaka mellan vårdinrättningar och min mamma och idag en tur tillsammans med henne för att se om det går att träna in vägen till och från rehabiliteringskliniken, så att hon ska kunna åka till pappa och hälsa på själv. Jag måste oavsett om hon kan det även fortsättningsvis stötta upp med handling så att hon inte går ner till pizzakiosken och handlar pizza till middag varje dag. Men, det kommer ju förstås underlätta enormt om hon åtminstone kan åka till pappa på egen hand.

Så, jag känner mig lite trött nu. Och lördagsvilan är mer än välkommen.

En riktig lektion. I skolan.

Nästan på riktigt åtminstone. Det var en bildlektion och uppgiften hade hon gjort redan innan hon kom dit. Hon skulle bara ”snabbt in och lämna uppgiften, och sen gå igen!” Men hon blev kvar, med stöd av resurspersonen. Hela lektionen.

Efteråt var hon först lite vinglig, men repade sig snabbt. Stolt som en tupp, hög på adrenalin.

Det var första gången hon var i ett klassrum sen före jul. På mer än tio månader. Flickan, som vid enstaka tillfällen när hon brutit ihop och gråtit och gjort sig sårbar, öppnat sig och sagt: ”Jag önskar bara att jag var som alla andra, och levde ett helt vanligt tonårsliv!”

Det är en stor dag idag. För oss, för henne är det det. En helt vanlig, vardaglig aktivitet som att vara med på en lektion i skolan, som ”alla andra”. Vi föräldrar jublar och klappar i händerna. Tyst inom oss förstås, för att inte göra allt för stor grej av det så att hon upplever press att överträffa sig själv i morgon igen, och dagarna efter det, som om det vore att bara trycka på en knapp och så fanns bara minnet av de senaste åren kvar. Så enkelt är det ju inte.

Det är viktigt med balansen, för det är fortfarande hennes takt som gäller. Och vi vet att skynda långsamt är det hon behöver och vill och det är det vi ska satsa på, så det gör vi. Förr eller senare kommer motståndet, och det blir en mildare krock om man håller lägre fart.

Utredning på bordet

Dottern var och träffade sin doktorn på bup. Maken var med. Doktorn frågade under samtalet om psykologen, F, pratat med henne om utredning. Dottern tillstod att han hade det, men att hon inte vill göra någon. Maken gav sig in i samtalet och sa då att det nog är så att det inte spelar någon roll för henne, men för alla runt om, skolan och sjukvården så gör det det. För att hon ska få rätt hjälp. Precis som hon fick efter dyslexiutredningen, påminde han henne.

Dottern slog inte bak ut. Hon var glad och uppåt när hon kom hem. För första gången kunde ett samtal föras kring den här frågan, med henne och någon av oss föräldrar.

Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det var det. Det var banbrytande, fantastiskt. Kanske kommer utredningen starta om en dryg månad, som planerat. Kanske får vi ÄNTLIGEN svar det vi undrat så länge.

Det har också verkligen skett en förändring hos henne. Hon ser fram emot de få, korta stunder hon är i skolan och hon är glad när hon kommer hem. Den här veckan har hon till och med visat intresse för att kanske börja ta tag i någon form av skolarbete. En bilduppgift har hon börjat med åtminstone, bild är det ämne där hon har störst intresse och motivation.

Det går framåt! Det går verkligen framåt.

Allt gott har en ände

Det ser ut som om familjebehandlingen kommer att ta slut. Vi fick den beviljad som en insats förra året i november och nu verkar socialtjänsten ha bestämt att ett år räcker. Så, två månade kvar, drygt.

Det väcker alla möjliga känslor och tankar. P och K har suttit i vårt kök minst en gång i veckan nästan tio månader. Vi har gjort en otrolig resa tillsammans med dem. Men det är klart att jag fattar att de inte kan hålla oss i handen för evigt. Det gör jag ju. Jag känner mig bara orolig för vart vi hamnar utan dem. De har hela den här tiden mer eller mindre varit en länk mellan oss och vår dotter. De har tolkat och översatt, åt båda hållen. De har kommit med budskap till oss från henne. De har hjälpt oss alla att förstå varandra bättre. De har ställt tusen frågor och fått oss att rannsaka oss själva och omvärdera en hel massa om det vi trodde och tänkte om vår famlj, vår relation med varandra och relationen mellan oss och våra barn. Aha-upplevelserna har varit många.

Men nu närmar vi oss alltså slutet.

Först och främst finns oron kring ifall vår dotter sluter sig igen, bygger upp en massa anfall som försvar och börjar må sämre igen, och vart det i så fall leder. Hon är världsbäst på att kommunicera på vissa plan men har stora svårigheter med kommunikationen på andra. Vi tror oss förstå det nu, att hon är obegriplig för sig själv. Kanske är det där frustrationen, förvirringen, sorgen, ilskan och allt vad det är kommer ifrån? Hon förstår inte sig själv och och vänder alla dessa känslor mot oss, som hon tycker borde göra det. I detta har P och K varit en ”krycka” för henne och oss och kanske ännu mer målande beskrivet; en bro.

Förutom det jag oroar mig över så kommer jag ärligt talat också sakna dessa människor när de försvinner ut ur våra liv. De har på något litet vis blivit som en del av vår familj. Deras klokhet och värme. P:s humor. Det kommer bli en sorg att bearbeta.

Om en vecka är det SIP-möte igen. Jag antar att det är då domen faller.

När ett vardagligt samtal väcker nya frågor

Jag går förbi dotterns rum på kvällen. Stannar till, tittar in.

”Hej! Hur är det?”

Dottern tittar upp från sin dator och betraktar mig med uttryckslös min.

”Varför frågar du det?

Det här samtalet har vi haft många gånger. Varje gång tänker jag att hon svarar trotsigt och lite provokativt, och då suckar jag lite, muttrar ibland något om att jag bara undrade faktiskt, och går igen. Men ikväll gjorde jag inte det. Ikväll öppnade jag sinnet och tog emot hennes fråga precis så som den var: en fråga.

”För att jag bryr mig om dig och därför undrar jag hur du mår.”

”Jaha” svarade dottern, släppte mig med blicken och återgick till sin dator.

I detta öppna sinne som jag försökte ha slog det mig att det kanske var så att hon på riktigt undrade varför jag frågade henne hur det var? Att hon inte förstod att jag gjorde det av omtanke? För hon verkade helt lugn, och nöjd med att ha fått svar. Hon lät inte det minsta irriterad. Det kan hon annars göra i de där situationerna.

Det är spännande att utforska helt vanliga och vardagliga situationer med mitt barn. Så mycket det finns att märka, se, tänka kring och lära, om man bara vill. Hur annorlunda det blir när man betraktar livet tillsammans med henne genom nya glasögon.