..och dyslexi var det.

19 Feb

Eller är det, förstås. Jag är så oerhört glad att skolan och vi enades i att göra den här utredningen, för logopeden sa till min dotter ”Vet du, jag är så glad att du kom hit NU!”. 

Min dotter tillhör nämligen enligt logopeden en grupp, vanligtvis ”duktiga” och flickor som bland annat är starka verbalt. De lyckas mörka och kompensera för sina läs- och skrivsvårigheter långt upp i åldrarna. Det är inte ovanligt att dessa barns dyslexi inte uppdagas förrän i åk 9 eller på gymnasiet. 

Min dotter har använt flera olika strategier hittills, har det visat sig. Hon hade förmodligen klarat av skolan på en ok nivå i några år till. Men, tack vare diagnosen nu har vi kunnat skapa en verktygslåda åt henne.

1. En egen dator. På den kör hon tangentbordsträning två gånger i veckan.

2. Högläsning för oss tre gånger i veckan, för att underhålla/förbättra hennes tekniska läsning.

3. Talsyntes och Stava Rex mm förskrivna av logopeden, att ladda ner till hennes egen dator.

4. Legimus, som app, nedladdad till hennes telefon. För att kunna lyssna på vilja böcker som helst.

5. Inläsningstjänst, också den via telefonen, där hennes lärare lägger in aktuella läromedel de använder i skolan.

6. Tillgång till dator i skolan, att skriva texter, inlämningsuppgifter och prov på.

Det var INTE lätt, allt detta. För henne att acceptera. Men när vi lyckades ge henne bilden av att detta är som innehållet i en verktygslåda, som hon bestämmer själv över, då gick det lättare. Hon FÅR läsa själv i sina läroböcker, men OM hon känner att hon vill och behöver kan hon lyssna via inläsningstjänst. Det är helt upp till henne.  

Tangentbordsträningen och lästräningen är dock inte frivilliga. Dessa två måste hon göra. Men senare blir det bara lästräning förstås, när hon känner sig säker på tangentbordet. 

Så, nu är vi på banan! Jätteskönt är det att hon bara går i fyran ännu så länge och att allt är förberett nu, för att hon ska ha en rättvis chans att göra bra ifrån sig skolan även när kraven ökar på skrivförmågan och texterna blir mer avancerade.

Som alltid konstaterar jag att man ska lita på magkänslan som förälder.

Dyslexiutredning

19 Dec

Det här med genetiskt arv. Det är lite både och med det. Vissa saker önskar man som förälder att man inte förde vidare till sina barn. 

Just den misstänkta dyslexin kommer inte från mig, den finns på makens sida. Han själv,  hans mamma och hans syster har samma typ av svårigheter med det skrivna språket. Och nu utreder vi alltså dottern. Det blir intressant att få veta resultatet, för ingen av de andra är utredd. Det låg liksom inte i tiden när de gick i skolan.

Det är en lättnad som förälder att det funkar som det gör och är som det är nu för tiden. Att ha dyslexi är som att vara närsynt och ha glasögon. Man behöver inte känna sig dålig och korkad, det handlar inte om att man är lat eller slarvig. Man kan få massor med hjälp i den datoriserade värld vi lever i, och i skolan anpassningar och förståelse från pedagogerna, eftersom kunskaperna om läs – och skrivsvårigheter finns nu. De fanns inte förr.

Dottern är väl den som tar det här med dyslexiutredning en hårdast. Hon vill inte vara annorlunda, inte sticka ut. Samtidigt hör jag ju så tydligt när vi sitter där inte hos logopeden hur hon har det i skolan. Hon berättar betydligt mer öppenhjärtigt för logopeden än hon gjort för oss föräldrar. Om hur får ont i magen så fort de ska skriva en text. Om hur hon gömmer det hon skriver med handen för att ingen ska se. 

Så, nu får se vad resultatet visar. Dyslexi eller inte, svårigheter har hon, och det är bra att hon, vi och skolan får veta exakt vilka de är.

Pigg i november?!

27 Nov

Det känns väldigt konstigt. Jag hänger inte riktigt med på att det är en knapp månad kvar till jul, för så här års brukar jag mer eller mindre ha gått i ide. Jag brukar vara så trött, så trött. Soffan brukar vara min konstanta vän och tillflyktplats. Så har det varit så länge jag kan minnas. Större delen av mitt vuxna liv i alla fall.

I år är det märkbart annorlunda. Så pass annorlunda att jag alltså hamnat ur fas med vilken tid på året det är. 

Jag är inte trött!

Eller jo, jag somnar som klubbad vid tio, halv elva på kvällen. Men det är ju efter en hel dag. Jag har energi, jag orkar och vill göra saker. Det är minst sagt ovant!

Jag har gått ner 11 kg det senaste halvåret, det spelar säkert in. Men den största skillnaden tror jag är att jag äntligen har tillräckligt med sköldkörtelhormon i kroppen. När jag tänker på hur jag mår den här hösten, efter att jag i våras höjde Levaxindosen till den högsta jag haft, så börjar jag misstänka att jag var o- eller undermedicinerad länge. Väldigt länge. Typ, många år.

Känslan är förunderlig. Kan man må så här, så här dags på året? Är det möjligt?

Tydligen är det möjligt. Och jag tackar min lyckliga stjärna och glädjer mig. 

Hoppet i en diagnos och en medicin

13 Nov

I fredags gick vi alla hem från jobbet med ett leende. Ett leende fyllt av hopp och lättnad. 

Man ska inte hoppas för mycket, det vet jag. Inte på en sån här sak. Men med tanke på hur j-vligt det varit, för alla inblandade, och på hur spiralen är negativ och inte bryts, hur mycket vi än kämpar och hur många insatser vi än gör, så hoppas vi nu. Av hela våra hjärtan.

Eleven vi kämpat så oerhört med har blivit utredd och fått en diagnos. Diagnosen är grav ADHD (och ingen av oss är ett dugg förvånad). Föräldrarna kom direkt från mötet de var på och berättade för oss. Det ska provas medicin, direkt nu i helgen.

Jag är inget fan av att medicinera barn med ADHD egentligen. Men i det här fallet finns det ingen annan utväg än att prova det. 

ALLT falerar för det här barnet. Relationerna till föräldrar, kompisar och skolpersonal. Självkänslan som krymper för varje dag eftersom varje dag innebär olika former av misslyckanden. En enda negativ spiral, för ett barn med skarp intelligens och ett oerhört känsligt sinne som med största sannolikhet är lika plågsamt medveten som vi andra om att ingen rår på hen. Hen kan bete sig precis hur hen vill, både fysiskt och mentalt. Och hen gör det. På bekostnad av alla, precis alla, runt omkring sig. Det finns ingen vuxen som orkar ge det lugn,  den fasthet och den trygghet över tid som detta barn så desperat behöver. Som alla barn behöver. Det här barnet är en för stor utmaning för oss alla, enskilt var och en.

Det är ett åttaårig barn vi pratar om. Som ingen rår på, fullt ut. Det är därför ett ensamt och desperat barn. Förmodligen ett barn som känner sig djupt sviken och övergiven av vuxenvärlden.

Hur det kommer bli för det här barnet i framtiden är inget en vill tänka på, ens en gång. Prognosen är inte god, det behöver man inte leta länge för att hitta forskning som visar.

Så nu står hoppet till medicin. Hoppet står till att den kemikaliska substansen ska hjälpa barnet att ”komma ner”. Att få ett lugn i sin hjärna, i sina tankar, i sin själ. Att få en möjlighet att kunna lyckas. Lyckas låta bli att slå och hota andra. Lyckas låta bli att skrika könsord konstant i klassrummet. Lyckas arbeta med en skoluppgift. Lyckas börja bygga bättre relationer till alla människor runt omkring.

Det är det sista hoppet. Föräldrarna orkar inte. Vi orkar inte. Det är fruktansvärt att inse och erkänna men så är det. Jag har under mina snart 17 år i yrket bara träffat på ett annat barn som inneburit en sån utmaning och tagit så mycket energi av mig som det här barnet gör (och då var det ett barn vi var två resurspersoner på samtidigt, till slut).

Nu får vi vänta och se. Och hoppas. Hoppas, hoppas, hoppas. Att föräldrarna inte kommer på andra tankar. Att medicinen hjälper. För om den gör det kommer det här barnet att ha en chans. 

Äntligen.

Lägesrapport

29 Okt

Det är en tuff period just nu, sa min rektor till oss när vi hade APT i veckan.  Jo, tack. Det brukar vara det precis innan höstlovet. Barnen är trötta, vi är trötta. Det är mörkt, det är regnigt. Särskilt i år blev nog den kontrasten extra stor efter att den fantastiska sommaren som nästan inte ville ta slut plötsligt gjorde det. Som om hösten fick nog och plötsligt kände ett behov av att vråla ”nä nu är det faktiskt min tur!”.

Rektor har fått feedback back på årets läsårsplanering. Förhoppningsvis har han noterat för framtiden att utvecklingssamtal är dumt att planera in för lärarna och eleverna de sista två veckorna innan lovet. Att dessutom slänga in ett kvälls-APT sista veckan, mitt i utvecklingssamtalsperioden, får man nog säga är direkt orutinerat. Och så är det ju med honom. Men han lär sig förhoppningsvis.

När jag kom hem igår, efter att ha jobbat för mycket de sista veckorna, kämpat med elever med diverse manifesterande svårigheter och det sista jag blev tvungen att göra var att fiska upp en stressboll ur toaletten innan jag bokstavligen flydde fältet för att det helt enkelt blev för mycket, var att kraschlanda ett par timmar med ett vresig humör, öronproppar och en strumpstickning. Efter middagen blev jag lite mer människa igen. 

Det firade jag med att äta mörk choklad och sticka lite till. Det resulterade senare på kvällen i ett gallstensanfall. Nu vet jag ju i alla fall säkert att det var det och så har jag mediciner jag kan ta, som hjälper. Den där smärtan, den önskar jag inte min värsta fiende, om jag hade någon. 

För två veckor sen spenderade jag en lång natt på akuten, av samma anledning. Ont i gallan har jag haft många gånger sen i tonåren men de här senaste gångerna? Som om någon försöker såga av en på mitten. Fruktansvärt. Snäppet under värkar, när man strax ska föda barn, men med konstant smärta, utan värkpauser, och ingen bebis att få hålla i sina armar efteråt. Bara tanken på att en inte skulle ha ätit den där fläskpannkakan, eller den där chokladen, och hoppet om att en åtminstone kommer att lära sig det från och med nu.

Jag vet inte vad som hänt med min gallblåsa. Jag vet att det kan bildas stenar när man går ner i vikt fort. Ner i vikt har jag ju gått, men inte fort. 10 kg på ett halvår, räknas det som fort?  I gallblåsans värld. Tydligen.

Så, nu är det oändligt skönt att det är lov. Även om vi jobbar måndag och tisdag. För i natt får vi en timme tillbaka. Och senare i veckan är det meningen att husfasadsrenoveringen och plattläggningen på framsidan ska bli klar. Och så åker älskade maken och jag till London på tu man hand. Vilken grej liksom! Och vilken känsla. När man äntligen får ändan ur vagnen och agerar.

All is well. Ibland blir det bara lite för mycket. Men då är känslan då pausen infinner sig, möjligheten till vila, rekreation och reflektion, desto ljuvligare.

Jag och känsligheten på semester

4 Aug

Vi fick låna ett hus. Ett jättestort, fint nybyggt hus i en av de stora skidområdena i fjällen. Precis i backen, med underbar utsikt.

En kompisfamilj till oss följde också med. Och känsligheten var förstås också med, den bär jag ju alltid med mig.

Det gick väldigt bra måste jag säga. Vi har inte rest med den här kompisfamiljen förr men det gick väldigt smidigt att samverka, umgås och komma överens. Trevligt hade vi. Som alltid blir jag ändå överstimulerad. Jag kan inte umgås med folk dygnet runt i flera dagar (faktiskt knappt ens med min egen familj) om jag inte får gå undan och pausa för mig själv. En lång paus. Helst flera. Annars hamnar jag till slut i läget lättretlig, kortfattad och osocial och då tänker jag alltid att det nog hade varit bättre att ta den där ordentliga pausen, eller pauserna, innan.

Det är inte helt lätt att acceptera den här sidan hos mig själv, och agera i förebyggande syfte. Jag är ju själv så medveten om vilken energi jag sänder ut när jag egentligen redan skulle ha behövt dra mig undan. Jag undviker ögonkontakt och blir en märkbart tystare version av mitt vanliga jag. Det har hänt mer än en gång att jag uppfattats som avig, sur eller arg. Det är jag inte först, men jag blir det sen). Samtidigt är det svårt att förklara det här personlighetsdraget för andra. Det får mig att känna mig annorlunda. Onormal. Och jag vill bara känna mig helt ”vanlig” och ”normal” och kunna umgås som ”alla andra”. Jag vill inte sticka ut. Så jag döljer det, så länge jag kan. Och sen är jag plötsligt, helt enligt förväntan, överstimulerad, på dåligt humör och dessutom både ljud- och ljuskänslig.

Tillbaka till semestern. Det ovan beskrivna blev givetvis precis vad som utspelade sig efter tre och en halv dag. Lite dålig tajming kanske att det sammanföll med en utflykt till ett vattenfall. Och att alla tyckte att det var en jättehärlig idé att ha picknicken brecis bredvid den strida forsen, strax efter själva fallet. 

Hur högt kan vatten låta? För högt, kan jag berätta. På tok för högt. Lägg till en ordentlig dos eftermiddagssol-direkt-i-ansiktet på det. Det kan ju liksom bara sluta på ett sätt.

Jag fick till slut fly tillbaka till bilen och den relativa tystnaden. Skyllde på huvudvärk, vilket i och för sig var helt sanningsenligt. Sprängande huvudvärk.

Jag däckade på vägen hem. Somnade, som en stock. Och tack ock lov är det ju så min hjärna jobbar för att kunna bearbeta alla intryck i ifred. Den drar liksom ner rullgardinen framför mina ögon. Om jag var en rumpnisse skulle jag ha varit den som irrade runt med Ronjas mössa på huvudet. Typ.

Den tillfälliga återhämtningen räcker ett tag. Ett halvt till ett dygn. Sen byggs den där överstimuleringen upp igen. Med en ny ”urladdning” som följd. Så, när vi har avslutat semesterdagarna med kompisfamiljen, åkt vidare mot svärfar och bonussvärmor så pang,  händer det igen. En spänning i luften när vi kommer, negativ energi och ett antal kommentarer som får mig att känna oss direkt ovälkomna. Då räcker det för att få mig att bryta ihop fullständigt.

Hem. Jag vill bara hem. Lägga mig i mitt rum. Med öronproppar. Inte prata med någon på ett dygn. Minst. Bara vara ifred,  ensam.

Men situationen reder ut sig. Oavsett hur jag mår kan vi ju inte bara åka huvudstupa härifrån. Lämna en öppen konflikt. 

Vi åker ändå en sväng, bara familjen. Kommer tillbaka en tid som visserligen är tidig för lediga sommarkvällen men som känns precis perfekt för mig att avsluta dagen vid. Inte för att sova utan för att få vara själv, ifred.

Så där är vi nu. Min känslighet och jag. På semester tillsammans. 

Det ska bli skönt att komma hem och få semester från semestern. Måste bara semestra i ett och ett halvt dygn till först.

All is well

25 Jul

Min blogg har fört en tynande tillvaro här, under en längre tid. 

Alla har vi ju en anledning till att vi skriver, och bloggar. Min har alltid i första hand varit behovet av att skriva av mig, när känslor bubblar och pyser över. När jag känt mig liten, och svag. Och arg. I perioder av mitt liv har det, väl som för alla, varit mer av den varan än i andra. Jag startade den här bloggen under mitt livs hittills största kris, när jag blev sjukskriven pga stress och senare fick en utmattningsdiagnos. 

Så, att det varit så tyst här under en längre tid är en faktiskt en bra sak. Väldigt bra. För jag mår bra. All is well! Bara en sån sak som att jag, efter det senaste helvetesläsåret, inklusive psykologkontakt via företagshälsovården, var nedvarvad och dagvill bara några dagar in i sommarledigheten. Som fd utmattningssjuk är man synnerligen väl medveten om värdet av en sån kort tid mellan stresspåslag och och att kunna varva ner och släppa taget. Det är ett klart och tydligt tecken på att ens stressystem är i balans. När kroppen kan ta hand om och reglera adrenalinet efter att det pumpas ut i kroppen, ju kortare och ”grundare” dippen blir, i desto bättre skick är man. Och efter avgrundshålet i och med utmattningen är jag djupt, djupt tacksam över att att ha hämtat mig så fantastiskt som jag gjort. Att jag är tillbaka på banan och känner mig helt frisk från den diagnos jag fick.
Man vet aldrig vad tillvaron i fortsättningen kommer att innebära. I morgon, nästa vecka, kanske redan i dag. Och så är det ju. Men inget kommer heller kunna undvikas för att jag oroar mig och inte vågar glädjas över den sinnesro och den balans jag befinner mig i, just nu. Så jag säger som jag brukar (och gläds med att jag lyckas leva i den känslan också):

Det här är också livet!