Trött, sliten och stressad

17 Sep

Sommarens och den dryga månaden sen skolstart på nya jobbet börjar ta ut sin rätt. Min hjärna hänger inte med. De kroppsliga stressymptomen kom för två-tre veckor sen. Ont i huvudet, kort stubin, tryck över bröstet, behovet av att påminna mig själv om att sänka axlarna och öppna upp händerna, som allt som oftast är knutna och beredda på strid. Men det här är ingen farlig situation ute på tundran, öga mot öga med ett farligt djur. Det är bara min hjärna som reagerar som om det vore det. Det intalar jag mig själv.

Det är SKITJOBBIGT att börja på ett nytt jobb. Alla nya relationer, alla rutiner, all praxis, allt så-här-gör-vi-på- den- här-skolan. Och allt man inte får lära sig utan upptäcker. På förekommen anledning, för sent, som ett överraskande btw apropå ingenting.

Jag måste en dag i taget. En timme, en stund. Och samtidigt försöka fånga upp dottern som börjat må dåligt igen. Inte orkar vara i skolan mer än en förmiddag varje dag.

Det är för mycket press nu. Det är nu jag vill stanna välden, andas och komma i fatt.

Men det får bli en annan dag.

Annonser

Uppstarten med BUP

8 Sep

I somras fick min dotter en akutremiss till den lokala bup-mottagningen men pga av semestrar och det faktum att hon redan hade en psykologkontakt sköts det första mötet upp till september. I veckan som gick var det dags.

Dottern var INTE positivt inställd. ”Jag är trött på psykologer! Jag orkar inte berätta allt igen för en person till! Jag vill bara få allt i skolan att fungera, det tar tillräckligt mycket energi!” Det faktum att en utredning står för dörren välkomnade hon inte heller. Hon menade på att hon är som hon är ändå, en diagnos kommer inte hjälpa henne, snarare tvärt om. Däremot gjorde hon frikostigt en egen bedömning, av mig. ”Mamma, du är DUM I HUVUDET! Det är DIN diagnos!”

Nej, jag vet inte heller om det är hundraprocentigt bra för henne att få en diagnos. Men hon måste utredas och tyvärr kommer en diagnos eller en ickediagnos med på köpet. Min dotter är så klok. Och har så bra självinsikt. Hon lyssnar på sin magkänsla. Allt det här är himla bra. Det hon saknar är livserfarenhet och perspektiv och då blir hennes slutsats enbart negativ, i nuläget. Sen är hon faktiskt rolig också. Jag skrattade ganska högt inombords när jag fick diagnosen ”dum i huvudet”. (Undrar om sjukvården har för kod för den?) Jag känner mig trots allt nöjd. Generellt sett är det precis den diagnosen alla föräldrar borde ha när deras barn håller på att frigöra sig från dem.

Hur som helst. Första mötet kom och gick. Det drog till och med ut på tiden för dottern hade inte kunnat sluta prata. Hon opponerade sig heller inte när två nya tider bokades direkt. Psykologen vill lära känna henne lite först. Sen ska han ta beslut om det blir behandling först och utredning sen, eller tvärt om.

Äntligen, äntligen, äntligen.

Möte med skolan

8 Sep

För första gången har skolledningen på mina barns skola överraskat mig på ett positivt sätt.

Vi skrev ett mail till rektorerna, berättade om skolstarten och sammanfattade vår dotters senaste år. Svaret kom redan inom en timme. De ville omedelbart boka in ett möte med oss.

Sagt och gjort, mindre än en vecka senare träffades vi (även det en mindre sensation). Rektorn och specialläraren, min dotter och jag.

Det fanns en stor angelägenhet att vilja att hjälpa vårt barn att kunna stanna kvar och vara i skolan. Vi kom överens om anpassningar att ta till nu på direkten. Bland annat får hon tillgång till skolans sk ”studio”, ett stort rum med avskiljda platser och mindre gruppbord. Där har elever som av olika anledningar har svårt att klara skolmiljön en fristad där de kan välja att sitta istället för i klassrummen. För att jobba, eller bara för att vila.

I studion vill alla vara ifred. Ingen behöver känna att de måste hälsa på någon när de kommer dit. Man behöver inte bestämma i förväg och man får stanna hur länge man vill. Den som behöver och vill får en fast plats att återkomma till. Allt som oftast håller specialläraren till där och kan stötta i arbetet.

Det låter som en dröm. Nu gav inte dottern uttryck för det där på studs, men hon brukar aldrig välkomna förändringar och nya idéer med ett leende om de inte kommer från henne själv, så det var enligt rutin. Själv tror jag faktiskt att det här kan göra ett jättestor skillnad för henne.

Men, som vanligt försöker jag inte övertyga henne om det. Hon befinner sig mitt uppe i frigörelsefasen i sitt liv och per automatik blir hon mer negativt inställd till något ju mer positiva hennes föräldrar är. Så vi får göra som vanligt. Vi löser det the sneaky way. Vi delegerar övertygandet till människor utanför familjen hon lyssnar på och har förtroende för. I det här fallet resurspersonen på skolan, som hon fattat tycke för och känner sig väldigt trygg med. Hon får vara den som är positiv till studion och lotsa vår dotter dit så att hon ger den en chans.

Om en månad har vi ett nytt möte inbokat för uppföljning. Det känns bra och jag är lugn. Den här resan har bara börjat än, men det kommer att ordna sig. Det måste det.

Same same, but different

1 Sep

Andra kraschen kom i går. Hon bröt ihop i skolan och började gråta. En resursperson ringde oss och hon åkte hem. När jag kom hem på kvällen var hon så mentalt trött att hon inte orkade prata. Hon låg nedbäddad i sin säng och grät stilla. Nickade bara sakta till svar på de enstaka frågor hon fick. Senare på kvällen viskade hon enstaka meningar. Började möblera om sitt rum. Det gör hon alltid i en återhämtningsfas. Städa ute, städa inne.

Jag tänker tillbaka på tiden innan hennes stora krasch i somras. Då, när hon var vansinnigt arg och frustrerad över tid. När hon låg och balanserade vid gränsen till affekt mest hela tiden. När läget blev akut och vi var på Bup-akuten två gånger och hon hävde i sig ett gäng tabletter och fick övernatta på sjukhuset. Och jag tänker på hela hennes elfte år, som ledde fram till det. Alla timmarna, dagarna, veckorna hon gick till skolan och sen kom hem och stängde in sig i ett mörkt rum. Jag tänker på vår oro, vår irritation och frustration, vårt oförstånd, bristen på insikt. Hur allt det gjorde värre för henne, fick situationen att eskalera. Oss emellan åtminstone, barn och föräldrar.

Vi försökte leva ett ”vanligt liv”. Försökte få henne att aktivera sig och komma ut ur sitt rum. Hon protesterade, till slut mot allt som hade med oss att göra. Konflikterna kom med jämna mellanrum och däremellan var stämningen så spänd i perioder att man nästan kunde ta på den.

Sen kom sommaren, och allt som hände. Och tack och lov, fattade vi äntligen. Både hennes pappa och jag. Och vi kunde äntligen börja jobba MED henne, istället för som tidigare MOT henne (men det fattade vi ju inte då). Och ganska snabbt började vi tillsammans reparera vår relation, och vi fick vår dotter tillbaka.

Idag är det lördag. Hon ligger ännu så länge bara i sin säng. Och nu tänker vi: ”Bra! Hon behöver det.” Och så erbjuder vi henne en macka, kanske lite blåbär som hon gillar? Och säger ja till att hämta Ipaden, och frågar om hon kanske vill spela kort lite senare idag. När hon säger nej svarar vi att det är ok, om hon ändrar sig kan hon ju säga till. Och så drar vi oss undan igen. Låter henne vara, vila och bekräftar därmed hennes behov.

Och ingen spänd stämning ligger i luften. Bara värme och förståelse och samförstånd. Hon kostar till och med på sig ett litet leende.

Så, samtidigt som inget har förändrats, så har allt förändrats.

Same same, but different.

Hur skolstarten blev

23 Aug

Tre dagar in i nya skolåret, sen kom första kraschen.

Min dotter började åk 6 i måndags. Ny skolbyggnad, flera olika klassrum, en helt ny uppsättning lärare och som grädde på moset – en skåphall. Tre dagar tog det, sen bröt hon ihop. ”Jag får panik! Det är för mycket folk! Jag ORKAR INTE MED ALLA MÄNNISKOR! Det kommer aldrig gå! Om det är så här i sexan, hur blir det då på högstadiet?! Jag klarar inte det här!!”

Det var så hon beskrev det. Det är inte lärarna i sig, inte den nya ihopkokade klassen (de har gjort om klasserna varje år efter trean) inte skolämnena utan allt det sociala. Att det inte finns någonstans att dra sig undan, att det känns som att vara fångad i en bur och att panikångesten lurar bakom hörnet precis hela tiden.

Som vuxen, både förälder och pedagog, vet jag att skolstarten för många barn är tuff. I synnerhet för barn som har det ungefär som mitt. Särskilt i början då schemabrytande aktiviteter och gruppstärkande övningar fyller dagarna (låter ju oerhört bra på pappret och ÄR bra för många barn men för andra blir det en belastning och en alldeles för stor utmaning med misslyckanden och/eller krasch som följd). Det blir bättre när det nya är invant, när rytmen i veckan och rutinerna sätter sig. Bättre, säger jag, inte nödvändigtvis bra. Sen krävs det en dialog och ett samarbete med skolan också för att hitta de sätt och anpassningar som behövs för att dessa barn ska kunna vara i skolan, utvecklas och lära sig. Det finns vägar och möjligheter och skolan måste ta det ansvaret.

Detta försökte jag förklara för min dotter igår. Men hon befann sig just då i ett affektutbrott och var inte mottaglig för logik, resonemang eller information. Det är ju så det fungerar.

Så vad gör man? Man försöker bryta, avleda, fokusera på något annat. Som att plocka upp tråden ”..och jag har inte ens några jeans som passar, de åker ju bara ner!” med att föreslå en snabb vända till vårt lokala köpcentrum för att skaffa ett par nya, precis innan de hinner stänga för kvällen.

Tröstshopping, skulle del säga. Jag med antagligen. Och det är väl ingen bra lösning egentligen, men igår behövdes det. För hennes jeans har blivit lite stora. Dels var de nog aningens för stora när hon köpte dem, men så har hon magrat lite under sommaren också. Det fanns fog för ett par nya. Och hon behövde få göra något som kändes positivt efter sin tuffa dag, och hon och jag behövde få vara tillsammans en stund. Och så pratar man ganska bra i en bil. Precis som när man promenerar. Det ligger något psykologiskt rätt i rörelsen framåt när man tänker på och pratar om bekymmer, problem och utmaningar.

Hennes mentor och jag försöker få tag i varandra. Skolan behöver informeras. Om ett par veckor ska vi på första mötet hos nya psykologen på BUP och starta utredning.

Vi får hålla i, hålla ut, kämpa tillsammans och ta det dag för dag. Och vara tacksamma för att vår dotter öppnat kanalen mot oss föräldrar igen och låter oss vara just det. Hennes föräldrar. Med allt vad det innebär.

Syskonets tankar och reaktioner – ett hittills ganska outforskat område

11 Aug

Det pyser. Storebror håller sig mest för sig själv som vilken annan fjortonåring som helst, men ibland sticker han ut huvudet genom dörren och och gör oss varse att allt det som pågår kring lillasyster inte går honom obemärkt förbi, trots att det kan verka som om han är upptagen med att spel på datorn eller titta på Modern Family på mobilen, mest hela tiden. Ikväll var en så kväll.

Det blev inget bröllop för mig. Jag var med och bevittnade vigseln men sen åkte jag hem. Maken stannade.

Tur det, att jag åkte hem. Efter en lugn och bra dag, tom middag hos grannarna, tog dottern ett kvällsbad med sin bästis. Med mobilen i bakfickan på shortsen hon badade i. Död telefon, livlinan mot omvärlden avskuren, affektkurvan började genast klättra brant uppåt. Ångest och katastroftankar, gråt, skratt och gap, om vartannat.

Efter en stund lyckas jag kortvarigt fånga hennes uppmärksamhet med min Ipad, och erbjuder henne att logga in på den för att åtminstone komma åt sin musik. Det går halvdant. ”Men det räcker inte!!! Jag vill lyssna på samma låt på repeat och det GÅR INTE”

Storebror äntrar scenen. Försöker i all välmening hjälpa lillasyster genom att berätta hur hon ska göra. Som den trigger han visat sig vara för henne går det kort sagt åt skogen. Hon bara skriker åt honom att han ska gå. Varpå han gör precis tvärt emot det smarta i stunden (och lågaffektiva), att bara lägga ner hjälpförsöken och avlägsna sig. Ingen lär sig ändå något när de är i affekt, och ännu mindre om budbäraren OCKSÅ går upp i affekt och börjar skrika tillbaka.

Medlar-mamma skiljer de två kombatanterna åt. Lillasyster grottar ner sig i ett youtubeklipp, svart i blicken. Storebror stänger in sig på sitt rum. Jag hämtar penna och papper, knackar på och går in. Gör ett hyggligt försök att rita upp och förklara hur en affektkurva fungerar. Storebror är noll mottaglig. Han är bara arg. Och frusterad. Kallar sin syster gång på gång efterbliven, att hon inte har någon hjärna, att hon har inlärningssvårigheter (jo, dyslexi är i hans värld tydligen ett bevis på det). Uppenbarligen har han dragit iväg på en egen liten affekttutflykt.

Han går på och på om att hon har ADHD, ADD, autism, Asbergers ”eller vad fan som helst! Och den dagen vi får veta vad det är kommer det bli så jävla skönt!! För då blir det bevisat att jag haft rätt HELA TIDEN. Jag har ju sagt till er i minst ett år att DET ÄR NÅGOT FEL PÅ HENNE MEN NI LYSSNAR JU INTE!!!”

Jag vet inte vad som känns värst för honom. Att inte veta vad det är? Att hon inte lyssnar på honom när han försöker vara snäll? Att vi föräldrar inte har ”trott” på honom? Att bilden av hans syster skakar i grundvalarna? Känner han oro inför sin framtida relation med henne?

Jag vet inte. Det är så sällan han lyfter på locket och pyser. Det är så sällan han förmedlar sina tankar och känslor till oss.

Uppenbart är det ett outforskat område. Antagligen delvis även för honom själv. Vissa saker måste man säga högt, man behöver höra dem för att verkligen komma till insikt om vad man egentligen tänker och känner.

Hur hjälper och stöttar man ett tonårigt syskon i den här nya situationen vi befinner oss i? Det är en parallell nöt att knäcka.

I en svacka

8 Aug

När dotterns mående blev stabilare kom mina känslor i kapp. Det är kortversionen av det här inlägget.

Den här veckan har jag gråtit varje dag. Tårarna ligger och lurar hela tiden. Det är olika vad som utlöser dem men det är tydligt att det som får mig att börja gråta är ungefär vad som helst.

Jag vet när den här svackan startade. Det var den där kvällen då samtalet med dottern om hur vi kan lösa kvällen framöver när jag och maken är bjudna på bröllop ägde rum. Samtalet då hon som så ofta gick i spinn, varvade upp intensiteten och styrde in oss (sig) på att allt som hänt den här sommaren, besöken på BUP- akuten, självskadorna och att hon hävde i sig en näve tabletter är hel och hållet vårt fel. Hennes pappas och mitt. För att vi inte låter henne vara i fred att leva sitt liv och göra allt som hon vill. För att vi försöker umgås med henne. Hon gillar inte oss, hon pratar med oss ibland för att hon måste, inte för att hon vill.

Hatet i blicken, i kroppsspråket, när hon spänner ögonen i mig och bara vräker ur sig allt, upprepar det hon säger, om och om igen.

Till slut brast det för mig. I alla fall bildligt talat, så kändes det som om något i mitt hjärta gick sönder. Bägaren blev full. Och rann över.

Eftersom jag vet att det inte tjänar något till att argumentera emot eller bli arg sa jag bara”Nä, nu går jag”, reste mig och gick.

Sen dess har jag varit i den den här svackan. Tårarna bara rinner och rinner. Jag sover sämre igen. Drömmer om att mina barn måste amputera en arm eller ett ben och att jag inte får reda på vad som har hänt förrän efteråt.

Med släktkalas i helgen för att fira deras födelsedagar, ett nytt jobb att börja på med full energi på måndag och utan stöd av min man som varit borta på jobb de senaste fem dygnen känns att-göralistan övermäktig. Hela tillvaron känns övermäktig.

Jag orkar inte. Jag vill bara ligga på soffan och sova. Och gråta. Jag orkar inget annat.

Jag förstår ju varför den här svackan/reaktionen kom. Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Jag hoppas bara att den går fort över.