17 år och på ett bättre ställe än vi någonsin varit

Vi har bröllopsdag idag, min man och jag. I snart 22 år har vi varit tillsammans och nu 17 år som gifta.

Vi hade det inte lätt, ens från början. Med facit i hand vet vi mer om varför. Ett och ett halvt års familjebehandling/parterapi har gett oss möjlighet att dra upp allt i ljuset; olösta konflikter, rädslor, beteendemönster, missuppfattningar. Vi har fått lära oss om otrygga anknytningsmönster, härstammande från barndomen och med i bagaget in i äktenskapet. Allt detta har vi varit tvungna att göra, för vår familj behövde läka och vi behövde hitta ett annat sätt att leva tillsammans för att komma vidare, om vi allihop skulle fortsätta tillsammans. Vår dotter blev en visselblåsare, som den känsliga och filterlösa person hon är for hon illa av spänningarna mellan oss. Det fick henne att känna sig ensam och övergiven, vi var för upptagna med vårt delvis disfunktionella äktenskapliga samspel. I arbetet vi lagt ner för att få det bättre för henne skördar vi nu frukten. Vår relation är starkare och mer harmonisk än den någonsin varit. Det har blivit som ringar på vattnet, hela familjen mår bättre.

Gudarna ska veta att vi fortfarande är känsliga och lättsårade. Men vi har lärt oss att att vi måste trygga varandra och att frustration, irritation och ilska nästan alltid egentligen är ledsamhet. Att skala av ytterligare ett lager för att släppa in den andra ännu närmare är läskigt på ett sätt, för det gör en också ännu lite mer sårbar. Men åh, det man får igen!

Kärlek kan vara skitläskigt, även efter 22 år. Men samtidigt helt fantastisk. Ynnesten att få leva med en person som älskar en så högt, som kämpar så hårt, som är så modig, så generös, som investerar så mycket i relationen, som blottar sitt innersta och gör sig sårbar, det är inget annat än en gigantisk gåva, faktiskt den finaste gåvan man kan få av en annan människa.

Grattis till mig och dig, min älskade man, på bröllopsdagen! Det finns inget ställe jag hellre ville vara på och inget annat liv jag hellre skulle leva, än här, tillsammans med dig!❤️❤️❤️

En ljusning

Det har dykt upp en ny möjlighet för vårt barn. En ny skola, och en en ny skolform.

En av skolorna i vår kommun har startat ett litet sammanhang för barn och ungdomar, som på samma sätt som vår dotter av olika anledningar inte klarar av att gå i skolan och på ”vanligt” sätt. Det är inte vad man skulle kunna kalla resursskola, utan ett helt nytt påhitt. Verksamheten är förlagd till ett stall, med förhoppningen att eleverna ska vara där tre timmar per dag. Halva tiden skolarbete, halva tiden hjälpa till i stallet. Eleverna som går där nu kommer från alla kommunens olika delar och alla har liknande bakgrund som vår dotter. De har dåliga erfarenheter av att gå i skolan, har alla knepigheter och bekymmer att handskas med och har av den anledningen blivit mer och mer isolerade, då de liksom vår dotter varit hemmasittare under en lång tid.

Vårt barn är inte den som blir stormförtjust i idéer som kommer från andra än henne själv. Allt som dessutom har med skola eller någon form av krav eller förväntan alls att göra är dessutom starkt ångesttriggande, så brukar det alltid vara. Men nej, inte detta. Personen från närvaroteamet som var här och träffade dottern la fram förslaget på en ren impuls där och då, och dottern köpte det. Hon har sagt ja till att åka dit och titta, så om några veckor ska vi dit.

Kan detta vara precis vad som behövs? En möjlighet på hennes villkor? Ett sammanhang där hon kan få känna tillhörighet och gemenskap? En chans att skapa sig ett mer ”vanligt” tonårsliv med andra sociala kontakter än bara familjen och några representanter från diverse vårdinrättningar?

Jag tränar på att våga känna hopp utan betänkligheter. Vågar tro på att det här, det kan bli vändningen för henne. Mot nya, ljusare tider. Äntligen.

En uppdatering

Livet rullar på. Ibland känns det lättare med allt, ibland kommer sorgen och oron. Varför ser vårt liv ut som det gör? Varför kan inte vi få ha ”normala” barn och ett ”normalt” familjeliv? Hur ska det gå och hur kommer det bli för vår dotter? Om en vecka, nästa år, när hon är vuxen?

Det har varit lite stiltje med hjälpen och insatserna ett tag. Dotterns psykolog på bup har slutat, så hon fick en ny som det skar sig med direkt. Vi föräldrar fick inte heller något förtroende för den psykologen. Sen fick hon ännu en ny, som hon redan dissat, pga av att han heter Hans. ”Det är ju bara gamla gubbar som heter så, en sån kan jag inte pratat med!” Han kommer att ha en uppförsbacke med henne, om det nu alls kommer att fungera.

Vi har fått en ny socialsekreterare. Det är väldigt positivt! Den här personen är på allvar intresserad av vår dotter, av vem hon är och hur hon fungerar, och vilka behov av stöd som finns. Det var länge sen sist.

Till sist har vi äntligen också fått kontakt med närvaroteamet i kommunen. Ännu en person som känns kunnig och engagerad, och som gärna vill lära känna vårt barn, inte bara skaffa sig en uppfattning grundad på vår berättelse och egna slutsater utifrån den.

Skolan är fortsatt stabil. Dottern har en rektor som är helt fantastisk. Det funkar inte hundraprocentigt med resurspersonen, men det beror lika mycket på vår dotters sätt att fungera och förhålla sig till andra människor i relationer, som på resurspersonens osäkerhet kring att våga vara rak och tydlig mot vår dotter. Oavsett orsak, så går det sådär med skolgången, de få timmar varje vecka som dottern ska vara där, enligt sitt schema. Hon är så oerhört beroende av trygga och fungerande relationer så det det stökar till det för henne direkt så fort det gnisslar minsta lilla.

Det mesta går, eller går inte, sin gilla gång. Bortsett från för ett par veckor sen, när dottern berättade för sin sjukgymnast att hon har självmordstankar. Dottern förstår inte alltid konsekvenserna av sina handlingar. Hon sa så, mest troligt, för att sjukgymnasten är en person hon gillar. Det var hennes sätt att berätta att hon inte mår så bra (sömnen har varit ett jätteproblem sista tiden). Som alltid ”skruvar hon upp volymen” för att vara säker på att mottagaren hör henne. Men, en professionell person måste ju då larma när en patient pratar om självmord, vilket sjukgymnasten gjorde. Till en läkare på vårdcentralen. Och läkaren börjar agera stort och yvigt, utan att först ta in maken i rummet, för att fråga honom om dottern, om hur hennes liv ser ut och vilka vårdinsatser som redan pågår. Talar om för alla inblandade att han ska kontakta stora sjukhuset, dottern ska läggas in för att förhindra suicid. Dottern protesterar, det var inte det hon ville. Maken får tag i en av våra familjebehandlare, som pratar med dottern, och läkaren, som till sist godtar att backa från sitt beslut, mot att en remiss ska skickas till bup. Där dottern redan är inskriven..

Nåja, det var väl bra att de reagerade, men jobbigt, när man måste förklara hela historien om och om igen för människor som sitter på makt att ta beslut som skulle vara direkt dåliga för vårt barn, om vi inte lyckas få dem väl informerade och införstådda i situationen runt henne.

Så, där är vi nu, ungefär. I coronatider ser vårt familjeliv ut ungefär som vanligt. Vi är hemma, hemma och hemma, om vi inte åker någonstans och handlar, och då på tider när så lite folk som möjligt är ute och far. Vi ungås inte med några, maken och jag träffar människor på våra jobb, annars knappt alls. Dottern träffar ingen. Hon har sedan länge avreggat sig från alla social medier. Inga kompisar finns kvar, på hennes eget initiativ.

Men, vi lever och har hälsan. Och vissa dagar känner jag mig mer positiv än jag gör just idag.

Over and out.

Rädsla – hej då med dig

Dottern har satt i system att vägra åka och hälsa på släktingar. Hon skyller på att hon inte orkar med det sociala men vi tror att det ligger en hel del rädsla bakom också. Rädsla för att få ångest, rädsla för att få en panikångestattack.

Det går till så att hon först säger tveksamt ja och sen efter några dagar backar ur med kort varsel. Resultatet blir att halva familjen åker och hon är hemma kvar med en förälder som sitter i hundhuset hela helgen, eftersom dottern är fly förbannad för inte alla åkte så att hon fick vara ensam hemma.

Den här gången provar vi vingarna som de nyckläckta ”orädda” föräldrarna vi är. Vi har berättat att i helgen ska vi till farfar. Då ska vi åka, då ska vi åka hem, där kommer vi att stanna på vägen för att äta lunch. Det rummet ska hon sova i, ingen kommer störa henne, hon får umgås med oss andra om hon vill, men med till farfar ska hon.

Hon har förstås backat, hon vill inte följa med. Hon spelade faktiskt ut hela sitt artilleri härom kvällen, när vi tog upp ämnet igen för att kolla läget och uppdatera alla om planen. Från irritation till ilska, till vrede, till att hon skällde på oss och drog igång sin mest väloljade argumentation, till hot och varningar om hur dåligt hon skulle må om hon åkte och till sist grät hon, försökte hyperventilera och framkalla panikångest. Det lyckades inget vidare. För ingen blev rädd. Och när ingen var rädd blev situationen trygg och då gick det inte ens att låtsas få panikångest.

Jag inser att jag låter lite kall. Men det är faktiskt så, att det numera är så mycket lättare att inte bli rädd när vår dotter slår på alla trummor och cymbaler och blåser i alla lurar och tutar i alla tutor. Vi vet nu att vår rädsla, vår oro för hur hon mår, vad hon säger och det sätt hon uttrycker det på, oavsett om vi varit en del av orsaken till utbrottet eller inte, fungerat som extra lättantändlig ved till brasan. Det har skruvat upp utbrottet och förlängt det. Det är en av orsakerna till att hon känt sig otrygg.

Vi har inte pratat om resan på ett par dagar igen. Inte hon heller. Oklart hur det kommer bli. Det kan vara så att hennes uppfattning är att vi gett oss. Det har vi inte. Precis som att hon egentligen inte vill att hela familjen ska dansa efter hennes pipa så är resten av familjen oändligt trött på att göra det.

Vi får helt enkelt se vad som händer. Vi kommer inte kunna tvinga henne och det vill vi inte heller. Men åker inte hon så åker ingen.

Livrädd för att bli frisk

I somras uttryckte min dotter det för första gången, i samtal med familjebehandlarna. Hur hon är rädd för att bli frisk. Att hon inte vet hur det är att inte ha ångest.

Vi kan ju analysera hennes ord och vad de innebär för henne ännu längre: Vem är jag om jag inte mår som jag gjort så länge jag minns? Vem skulle jag bli som en frisk person? Vilka krav skulle ställas på mig? Tappar jag kontrollen då?

Stora frågor som säkert blir ännu större eftersom hon som trettonåring redan av utvecklingspsykologiska orsaker befinner sig i ett utmanade skede av sitt liv då hon ska hitta sig själv som den vuxna person hon en dag ska bli.

Hon refererar till sig själv gång på gång som sjukskriven från skolan. Det är hon inte. Men det betyder inte att hon går i skolan än. Enligt hennes schema ska hon vara där tre gånger i veckan, 2 timmar åt gången. Det har vi inte lyckats med hittills. Ibland kan vi inte köra henne men oftare beror det på att hon ”inte orkar”. Eller som i tisdags, när hon snöat in på att utöka sin garderob med mjukstängande gångjärn och dörrar och var så upptagen med planeringen av det i sin hjärna att hon bröt ihop och mest grät den timmen hon var där, för att det kommer ta tid för henne att spara ihop pengar. (Notering: det är inte så att vi föräldrar aldrig köper möbler till våra barn om de behöver det, men i dotterns fall måste vi vara restriktiva med sponsring eftersom hon ständigt hittar nya projekt i sitt rum). Förra fredagen ville hon hämta ut sitt länge efterlängtade paket med kläder som kommit till postutlämningen så därför ”orkade” hon vara i skolan enbart en timme den gången också.

Vi går inte in och ställer några krav när det gäller skolan. Vi är glada och tacksamma för att hon ens åker dit. Skolgången får absolut inte blandas in i relationerna mellan henne och oss, vi måste fokusera på hur vi har det tillsammans här hemma. Det är ändå fortfarande lätt att känna frustration. Väldigt lätt.

Som vanligt med vår dotter så ska hon klara allt själv. Vi kan inte hjälpa henne framåt i detta med att ”bli frisk” annat än på ett passivt vidsidanom-sätt. Familjebehandlarna säger att det tar tid, men att hon alltmer kommer att ”få syn på sig själv” i relationerna tillsammans med oss. De påvisar att det redan börjat hända.

Jag vet att de har rätt. Jag blir bara så otålig ibland. Så frustrerad, så provocerad, så matt av bakslagen och anpassningarna och den gnagande oron som med tiden växer sig större. Hur kommer det att bli för henne? Hur kommer hennes framtida liv se ut? Den här utredningen som måste göras men som ännu inte kommit till stånd pga hennes vägran och psykologbyte på bup, kommer den stjälpa henne mer än hjälpa henne?

Hur ”frisk” kommer hon att kunna bli?