Vår son har varit ganska ambivalent till detta med att växa upp och in i tonåren. Han konstaterar glatt gång på gång att han är längre än jag och snart kanske längre än sin pappa, men sen finns det andra kroppsliga förändringar som han inte velat kännas vid på samma glada och peppade sätt. Framför allt skäggväxten.
Ja, skägg är väl att ta i. Tidiga-tonårs-fjun i form av en tunn mustasch snarare. Han har nog haft den snart två år. Fått frågor från släktingar och andra om han inte vill börja raka sig snart?
Han har ignorerat mustaschen, och i princip frågorna också. För han är sån vår son, han behöver lång tid på sig för ett nytt utvecklingssteg. Han behöver tänka och bearbeta länge. När han var liten visade det sig genom att han var senare än många barn i sin motoriska utveckling. Han gick inte själv förrän han var nästan 16 månader. Springa runt gården fort som en blixt med sin gåvagn kunde han, men släppa taget och gå själv? Oh nej. Då segnade han kontrollerat ihop i en hög på marken. Till han bestämde sig, tills han var redo. Han blev sen ett rörligt barn som sällan ramlade och slog sig.
Häromdagen hände precis just detta igen. Han ringde sin pappa en eftermiddag och frågade om de kunde köpa rakgrejer till honom. Om pappa kunde visa hur man gör.
Känslan hos föräldrarna! Det blev en flashback till när han lärde sig gå. Lyckan, stoltheten, glädjen. Och lite lättnaden också, trots att vi nu precis som då visste att det skulle ske förr eller senare.
Det är så vackert att bevittna sitt barns uppväxt. Att få se en fjäril som börjar krypa ut ur sin kokong. Den har inte vecklat ut vingarna än men man kan ana vart hän det bär. Det är vackert, men lite vemodigt. En vacker dag vecklar han ut sina vingar och flyger härifrån. Då får vi inte bevittna hans liv på samma sätt längre. Så som det ska vara, det man får vara tacksam för eftersom det är det som är meningen. Men ändå.
Glädje, lycka, stolthet och vemod och på förhand uttagen saknad, allt på samma gång.
Livea och livet 