När saker händer som i slow motion och en tanke, lika trögflytande som alla de andra, dyker upp, om att jag nog inte kommer minnas så mycket av de här dagarna, när de är över. När kroppen inte känns som min egen, utan skulle kunna tillhöra vem som helst. När saker och ting bara händer runt omkring och det inte känns som om jag kan påverka, om jag nu ens skulle ha hunnit med. När allt och alla går fortare än jag. När jag kan somna var som helst, när som helst.
Det är då min man säger att jag komar ur.
Jag fattar vad han menar. Det blir som en utanför kroppen-upplevelse. Det är precis som om jag mentalt checkar ut.
Jag har varit så trött. Det har varit rent förskräckligt. Men det känns som om det värsta är över nu.
Min syster säger att jag är mentalt trött. Hon säger att det senaste halvåret varit väldigt tufft med allt som varit. Flytta hela familjen till en ny stad, byta jobb, fullkomligt kaosartat jobbhöst, leva särboliv på deltid, stötta barn med hemlängtan och matvägran. Vara undermedicinerad. Många energikrävande element, inte lika många energigivande.
Ibland behöver man en man som berättar att man komar ur, och en syster som förklarar varför. Fastän man sedan länge är vuxen och erfaren och kan tänka själv.
Livea och livet 