Den största elefanten

Det finns en elefant hos oss. En jättestor elefant.

Den har vuxit sig så enorm, och tar så mycket plats, att vi inte har kunnat se ens att det är en elefant. Men vi har levt med konsekvenserna av den. Den har klampat runt, förstört, haft sönder saker, fällt oss, klämt oss mot väggarna och skitat ner. Vi har försökt överleva, anpassa oss och hålla ihop trots det här gigantiska djuret.

Vi får knappt plats längre. Vi längtar alla ut, efter frihet och ren luft. En av oss har redan skjutit ut sig själv en gång men kom tillbaka efter fyra månader. Innan dess försökte hon fly från allt genom att svälja alldeles för många tabletter, två gånger. En annan flyr varje dag, hela tiden in en annan värld, en digital fantasivärld. De andra två försöker hålla ihop sig själva och hela familjen, med blandat resultat. Ibland får vi det att fungera, men oftast inte. Det tar mycket mer än det ger. Vi turas om att krascha, och lyfta upp varandra men ju längre tid som går, desto mindre ork har vi att lyfta varandra, desto mer längtar vi ut, och bort. Vi blir alltmer som isolerade öar. Istället för att kämpa tillsammans så klandrar vi varandra. Spär på det där som elefanten symboliserar. Får det att öka i kvadrat.

Skammen. Och skulden.

Det återkommande temat i vår familj. Hela, hela tiden.

Jag kan inte leva med detta längre. Ingen av oss kan det. Jag vill inte att våra barn ska bära med sig den här skammen och skulden så som den blivit nedärvd i generationer ner till oss. Det måste få ett stopp nu. Det är redan illa, riktigt illa. Vi måste bryta mönstret. Hitta en väg till läkning, till tillit, till glädje, till gemenskap. Till frisk luft och sänkta axlar. Till famnar, till tillåtande, till ödmjukhet, nyfikenhet och generositet. Till förlåtelse. Vi behöver förlåta oss själva. Och varandra.

Den här elefanten måste ut. Och kanske kan vi lyckas, nu när vi äntligen förstått att den finns här.