För ett tag sen skrev jag om min dotter, att hon mått dåligt under en längre tid och att hon har ett omåttligt behov av återhämtning. Måendet är bättre just nu och återhämtningstiden kortare. Det är bra, men fortfarande kvarstår faktum. Det ÄR något.
Maken och jag kallades på möte med hennes psykolog häromdagen. ”Misstanke om autismspektrumtillstånd” nämndes. Aspergers syndrom mer specifikt.
Nu snurrar tankarna i 180. Inte för att vi blev tagna på sängen, tanken hade redan föresvävat oss, i allafall mig. Men alla pusselbitar, som både passar och inte passar in i den diagnosen, av det jag läst och lärt mig hittills, svävar i luften och kommer inte kunna landa. In än, inte förrän vi vet mer. Och ändå försöker jag se bilden som pusslet förhoppningsvis ska visa oss så småningom.
Till det ska tilläggas att maken är tvärbestämd i frågan om utredning eller inte. Vi kom att prata om det efteråt, på väg därifrån. Han vill INTE att vår dotter ska utredas. ”Tänk bara så tufft det var för henne med dyslexidiagnosen! Ännu en diagnos kommer inte hjälpa henne alls, det blir bara en etikett som kommer ligga henne i fatet!”
Själv är jag inte inne på den linjen. Jag anser att vår dotter har rätt att få hjälp om hon behöver det. Etiketten är i så fall något som kommer på köpet vare sig man vill eller inte.
Kanske är det så att äpplet inte faller långt från trädet. Kanske ser maken för mycket av sig själv i vår dotter, och det jobbigt att konfronteras med.
Jag vet inte. Jag vet bara att just nu är lugnet det som är min styrka. Först måste psykologen göra en ordentlig bedömning, efter det kan vi börja fundera på en eventuell utredning och vem som ska ta det beslutet, vi eller vår dotter. Det är faktiskt hennes liv och välmående det handlar om och hon är inget litet barn längre. Vi kan inte ta ett sånt beslut över hennes huvud.
Så, jag gör allt jag kan för att behålla lugnet och se tiden an. Hur det blir lär visa sig i sinom tid.
Livea och livet 
Bättre att veta så man kan lära sig att bemöta, stötta o utvecklas på.bästa sätt med en helt annan förståelse. Använda sig av verktyg som fungerar på de flesta (inte alla, då alla ju är individer med el utan diagnos). Stöd från skolan med rätt inriktning. Känner flera barn som blivigt mkt hjälpta av sin diagnos och nu år o fungerar bättre. Kram o styrka till er, henne själv, bror o föräldrar.
Lycka till!
Tack! Det kan vi behöva.
Oj så tufft ni har det. Jag läser inläggen i ordning för att få en tråd i dem efter att inte ha läst på länge, länge, länge.
Jag gjorde en neuropsykiatrisk utredning när jag var 30-35 år, det var jätteviktigt, inte för att få en diagnos eller ej, bli ”etiketterad” och ”dömd” utan för att få ytterligare en pusselbit i det pussel som var och är mitt skaviga och skakiga liv. Om den utredningen gjorts när jag var 12 år då hade jag troligtvis inte blivit sjukskriven för utmattning i tre års tid när jag var fyrtio. Jag hade troligtvis inte valsat runt på arbetsmarknaden, kämpat med ångest, levt i många år med ett anorektiskt beteende, medicinerats för depression för 20 år sen och sen med antipsykotisk medicin för ångseten i många år… Om den utredningen gjorts när jag ”bara kände mig udda och fel” och valde att bli bra på en enda sak, att spela piano och orgel, då tror jag att livet kunnat bli annorlunda. Jag tror att man hade kunnat ge redskap att hantera tvångsmässighet och ångest som gjort att jag inte behövt kämpa hela vägen in i väggen.
Massor med kramar!!!
Du beskriver precis det jag läst så många gånger nu, om alla dessa flickor som aldrig misstänktes ha några specifika svårigheter som barn, bara för att forskningen så länge baserade sig enbart på pojkar och att de därför flög under radarn. Ouppmärksammade, inte tagna på allvar och kanske rent av bortförklarade svårigheter, beteenden och symptom, det verkar tyvärr vara en historia och en verklighet för alltför många.
Tack och lov verkar den trenden ha brutits nu, men den allmänna okunskapen är fortfarande oerhört stor. Det kluriga är ju att dessa flickor håller ihop i och klarar av skolan så länge, även om de kraschar hemma, varpå man lätt börjar felsöka utifrån fel frågeställningar.
Jag hoppas att dotterns utredning blir av fort. Ju förr desto bättre, det är ju du vittne till.
Många kramar också till dig!!