Vem jag är, just idag

9 Nov

Man kan fråga sig det. Jag frågar mig det. Eller egentligen vet jag nog vem jag är, frågan är mer i mitt fall VAR jag är.

Jag är inte där jag trodde att jag skulle vara. Det är förmiddag en vanlig fredag och jag skulle egentligen ha varit på jobbet, i skolan. Istället är jag hemma, idag igen. Jag skulle gärna vilja vara på jobbet, om jag fick önska skulle allt vara som vanligt igen. Eller, inte som vanligt kanske. ”Som vanligt” var väl det som tog mig hit, där jag är.

Det har nog inte sjunkit in än. Kanske för att hoppet fortfarande lever. Jag är nog inte utmattad på riktigt, bara lite vidbränd. En vecka till, mer frisk luft, fler promenader, fler böcker att läsa, mer reflektion, fler avslappningsövningar, sen har jag fått pausen jag behövde för att börja jobba igen.

Jag vill inte vara ”hon den där sjukskrivna läraren”. Jag vill inte kategoriseras som utbränd, det är inte synd om mig, jag vill vara som alla andra. Jag vill orka och vilja umgås med folk, jag vill vara aktiv i mina barns liv, både idrotten och i skolan, jag vill vara en glad, positiv person som tar livet med en klackspark och inte låter sig dras in i stresstunneln och blir trött, less, gnällig, arg. Som tappar hoppet till slut och undrar om det är så här jag ska leva, om det är så här jag ska må tills jag går i pension.

Det var inte bra som det var. Det var inte det, jag vet det jag också. Allt var inte dåligt. Men stressen, den ständiga stressen, tog överhanden. Det fanns inte tillräckligt med utrymme för återhämtning till slut.

Sen blev det som det blev. Jag släpade mig till skolan, också en fredag. Bröt ihop och blev hemskickad igen. Mina snälla, snälla kollegor tog emot mig i fallet. När jag inte kunde tänka klart och se det för vad det var sa de stopp. Åk hem. Kom inte tillbaka förrän du har vilat, länge! Ta hand om dig, tänk inte på skolan, du måste tänka på dig själv nu.

Nu tänker jag på mig själv. Men det är svårt. Det rycker i benen och jag vill tillbaks. En del av mig vill låtsas som att inget hänt, allt allt är som vanligt. En annan del av mig inser för varje dag som går mer och mer att den här bortavaron kan bli längre än jag vill acceptera.

Hur var det där nu man så ofta hör? Om att acceptera vad man inte kan påverka, ha mod att förändra det man kan, och visdom att förstå skillnaden mellan det ena och det andra.

Kloka ord. Men lättare sagt än gjort.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: